Aftonbladet – 18 februari 1874, sida 2

Melcher hade under sitt tal lutat sig mot sin hustrus skuldra, och han såg nu upp till benne med en af dessa långa vackra och vältaliga blickar, som voro för hans oroligt blinkande ögon så egoa och vinnande, just derför att de voro så sällsynta. Inga kände sitt hjerta bäfva af sällbet, hon tyckte sig lefva om igen en af dessa förföriska stunder, dem hon tillbringade vid den unge mannens sida under vakan det vid faderns sjukbädd. Hennes öra dä rades också då af Melchers barnsliga jol ler om den rikes pligter mot samhället och om lyckan att kunna lyckliggöra. Hennes blick sökte nu tränga till sjelfva botten af hennes makes bjerta; hon förebrädje sig att hon så ofta missförstått och missbedömt bonom. Ack, om hon ockek icke trodde på möjligheten af de feeribilder Melcher framtrollade, så kunds hon ändå icke annat än värmas af hans ung domliga entusiasm och menniskovänliga drömmerier. Han gäg ju dessutom sö tilldragande, så vacker, så tillförlitlig ut i detta ögonblick, då han verkligen mot sin förmodan hade midt under sina fraser oripits af en vacker id, hvilken spridde sitt) guldskimmer öfver hela hans krassa egoism. Han tänkte ej i denna stund på tt bedraga sin hustru, ty han var fullt sysselsatt med att bedraga sig sjelf. . Men hvarför, älskade Melcher, har du aldrig talat om dessa visserligen utopiska, mon ändå så barnsligt sköna idger med mig förut? sporde Inga, i det hon smekte sin makes kind. Du har alltid prisat rikedomen såsom ett mål i och för sig, ett allsmäktigt vapen, hvarmed du kunde krossa, förödmjuka dina afandemän och slö dig fram till alla lifvets njutningar. Det var den tid jag lefde i ständig fejd med firman Jeffersson, men nu äro vi försonade. Framgång och rikedom jemna ut alla missförhällanden. Men huset Jeffersson hade stora skäl att vredgas på dig.