Aftonbladet – 16 februari 1874, sida 2

get. Sjelt hade Bluhm fört ett högst äf. ventyrligt lif, varit student, officer, kemist, mekanikas, jernvägsbyggare i Ostindien, ja till och med blifvit en kort tid invecklad i slafhandelsaffärer, säsom han med stör ru else erkände för Melcher: Hans förmögenhet, som han ämnade mängdubbla inom kort tid, belöpte sig emellertid nu endast till bagatellen af trehundratusen riksdaler. såsom han med en ömkansfull min och ditc axelryckning biktade för sin kompanjon. Men hans falkblick hade, sedan den länge varit på jagt efter rikedom i främmande länder, af en slump förirrat sig till foster landet och der upptäckt omätliga skatter. dem hans naiva och godmodige lands män icke visste att fullt värdera och taga reda på. Och härmed visade han Melcher en lång Leporellolista på de företag, åt hvilka de tillsammans skulle egna all sin intelligens. men hvilka borde bemlighällas som ett fri mursri till undvikande af korkurrenter. Ått säga åt sim granne hvad man lefver på, det är att räcka honom sitt eget bröd. deklamerade Arthur Bluhm inför Melcher och; hans mor, och aldrig hade en dekla mation funnit mera spända öron, mera tju sade lyssnare. För den unge konsulns fantasi radade sig nollorna likt ett längt perlband, och han lyftade sin unga hustru och sin lilla dotter högt mot taket på sina starka ar. mar, dragande på nägra sekunder sjelfva sin skuggrädda hustru in i hvirfveln af sin entusiasm. För din skull, min älskade, och för vår dotters jublar jag åt de blifvande millio. Derna. Men, bästa Melcher, du har ju sjelf sagt mig att vi redan ega en half million. Det är ju alltför mycken ekonomisk lycka. Det ligger alltid vägonting halft i det der halfva, skämtade Melcher, sedan han smekande aflägsnat lilla Viola. Din far. en simpel bergsman, hade ärft etthundra tusen, men förökat dessa genom djerfhet och