Aftonbladet – 12 februari 1874, sida 3

Den som gör sin pligt är tillräckligt belö nad i sitt medvetande, yttrade han kort ock orrt, som om han utdelat en befalining. Nu började en utvex!ing af ursäkter och ariigheter mellan makirzie Winke å en sidan och. främlingen å den andra; Ing: hoppades till och med att hennes skarp: anmärknisgar öfver reskamratens yttre icke alls af honom biifvit hörda, så förbindlig mottog han föräldrarnes tacksägelser föj omsorgen om deras lilla dotter. Lilla Viola bibehöll deremot samma fruk tan för den solbrända herrn under han vänliga smekningar. som då han bar henn utför banbranten, Hennes ångest röjde sis ännu tydligt i alla hennes miner och börder. Jag tror att lilla Viola är otacksam mo sin räddande engelb, skämtade Meicher Liila Viola teg och frågade med blickarn sin lärarinna om en engel kunde vara si brun och ha så underliga ögon. Den första skrämseln sitter ännu qvar gvarade främlingen. Också gick jag lite för bröstgänges tillväga mot den unga da men, för hvilken jag iate ens hade äran at vara presenierad.s Tillgöter ni ett par tacksamma föräldrar som härmed namngifva sig som konsul Mel cher Winke med fru, att fråga namnet p deras dotters välvilliga beskyddare? spord köpmannen med nägra af sina förbindliga ste småleenden, i det Inga uppbjöd hel sin älskvärdhet, för att godtgöra hvad ho brutit mot tigerna från Bengalen, Artbur Blukm, för detta ingeniör i Ost iodisp, nainera partikulier eller rentier, hur ni bebagar kalla det. Jag har vistats nä stan hela mitt lif i utlandet och kar endas ynglingamianen från mitt fosterland. Kon sul Winke! upprepade främlingen långsam