Aftonbladet – 12 februari 1874, sida 3

Å mera skall kanna fås för penningar — och ordspråket alltså komma på skam, att dyr vara aldrig tryter. Ty huru konstfärdig och burna fyndig menniskan än är, naturens alstringsförmåga kan hon ej kommendera, och någon metod att påskynda våra barr skogsplantors långsamhet i växten är ännn ej uppfunnen. — Medan gräset gror dör kon, säger ett annat ordspråk — och medan våra trädskolor växa upp, skall landet sakna ett af de oumbärligaste råämnen, utan hvilket man har svårt att tänka sig menniskans tillvaro. Frågan är nu, om verkligen eganderätten, helst till en rikedom, som trol gen längesedan hade varit försvunnen, om skogslagstiftningen före år 1818 och 1824, varit lika liberal, lika eftergifvande för den enskildes egennytta, som den, hvilken nu lemnat denna egennytta fria händer, är så helig i detta fall, att på denna helgd bör fästas mera afseende än på landets framtid, på efterkommandes ovilkorliga rätt. Vi se huru der enskilde betraktar fäderneslandet framtid i politiskt hänseende — hvarom liknöjdheten eller motsträfvigheten hos våra mäktiga riksdagsmän att göra några uppoffringar för dess försvar bär vittne — huru denna angelägenhet, som borde vara ett fritt folks första och heligaste omsorg att vårda om — lemnas vind för våg, i förtröstan på att det är tids nog att rusta, när krigsiaran står för dörren — men att de enskilda fördelarne ligga de flesta vida mera om hjertat, än de allmänna, än fäderneslandets. — Man får derföre icke förundra sig, att den enskilde ieke heller förmår i skogsfrågan höja sig från den egennyttans trångbröstade uppfattning, som, blott han får skörda den högsta möjliga vinst för ögonblicket och, under åberopande af eganderättens helgd, fritt kalhugga sin skogsmark öfverlemnar åt efterkommande stubbarze och skogsplantorna samt omsorgen om skogarnes fredande, sedan ingenting mer finns qvar att skydda. Men i båda dessa fall måste enskild nytta vika för det helas framtida bestånd och uppehälielse och måste privaträtten maka åt gig för det allmännas väl. Styrelsen ensam kan uppfatta detta det allmännas beho? utuar en, af egennyttans lidelser oförvillad syspunkt, emedan styrelsen bär ansvaret inför samtiden och inför efterverlden för, hurnv landets högsta intressen vår. das, Styrelsen kan icke, får icke tröttna att, med alla till buds stående krafter, arbeta på lösningen af dessa tvenne stora frågor — försvarsfrågan och skogsfrågan, hvilka i materielt hänzeeende äro de allvarligaste, som någonsin förelegat. Måätte den fosterländskt sinnade pressen icke heller förtröttas att i dessa laudets lifsfrågor upplyga och leda den allmänna meningen till ett riktigt uppfattande af äen nöd, som är för handen, och stödja rege egint att kraftigt tara it med våra återstående skogars fre f h riktiga vård, hvilket beslut icke re låta vänta på sig. Den tidpu en, då det i anuat fall skall komma C. G.