Aftonbladet – 12 februari 1874, sida 3

len sommaren och hösten 1873, fullkomligt aina föregångare, nemligen beträffande förhållandet mellan nye och återvalde repregentanter, ett förhållande som nästan ständigt har vändt sig omkring respektive 80 och 70 procent. Af de 78 bland tingets 111 representanter. som förut ha haft säte i stortinget, äro 68 återvalde från den senaste, de öfrige från föregbende legielaturperio der. Förhållandet mellan de olika klassernas representation inom tinget visar någon förändring från perloden 1871—73, men motsvarar temligen noga sammansättningen af 1868—69 årens storting. Tjenstemännens antal. hvilket 1868—69 var 32, och gom vid valen år 1870 sjönk till 26, har nu åter gått upp till 30; hemmansegarnes (gaardbrugernes) var förstnämuda är 43, steg derpå till 51 och är nu 42, Af länsmän och kantorer, hvilka i allmänhet i socialt afseende måste sammanräknas med hemmansegarne, var det 1868—69 tillhopa 12, 1871—73 15 och nu åter 15. Köpmännens antal har under de tre valperioderna rört sig från 13 till 7 och 10, och advoka ternes från 6 till 7 och 6. Det kunde vara af intresse att sträcka denna jemförelse längre tillbaka, men detta blir svårt till följd af den omständigheten, att represen tationens hela talrikhet först sedan 1862— 63 har varit konstant begränsad till 111, men före den tiden var omvexlande. Jag vill derför här endast anföra några enstaka data. I riksförsamlivgen i Eidsvold, hvilken tillsammans räknade 112 medlemmar, voro tjenstemännen 60 eller således öfver hälften. onu starkare voro de representerade på det första urtima stortinget år 1814, nemligen med 54 af 80 medlemmar, en proportion, som under de följande två decennierna bibehöll sig nästan oförändrad. Det var först vid valen år 1833, som en förändring häri skedde, hvilken emellertid då inträdde så stark och afgörande, att nämnda år kom att utgöra en vändpunkt i Norges inre historia, i det att tjenstemänrens antal i en repregentation af tillsammans 94 medlemmar sjönk från 43 till 34, hvaremot hemmansegarnes steg från 18 till 41. Under de följande åren sjönk hemmansegarnes antal äter något och närmadåe sig först till sin fordna höjd vid valen 1868, hvilka, såsom nyss nämn des, satte in 43 hemmansegare i tinget Uader denna mellanud hade hemmansegarne3 grupp likväl fått en förstärkning af kantorer och länsmän, hvilka ursprung ligen hade skickat endast helt få representanter till tinget, men är 1859 uppträlde med icke mindre än 19 medlemmar. B3 träffande de öfriga klasserna har våra vals historia inga framstående egenheter at upp visa, undantagandeas att handtverksklassen, hvilken färnt nästan alldeles icke hade va: le i ar de sina till Dorcna ha c8 akiiva del strighet i vårt offent ilken för Cfrist var iir med den så kallade varbetarerörelsvm-, ivisvanl tor Hka hastigt, som den uppstått, och ända sedan är 1859 har haadtverksklassen alldeles icke varit representerad i det norska stortinget, ett fenomen, som det har varit svårt att förklara på något tillfredsställdnde sätt, i syanerhet sedan denna tairika klass på de senare åren har arbet t sig upp till en både i ekonomiskt och socialt afseende respek. tabel ständpunkt, Vid valen år 1873 såg det på några ställen ut, som om handiverkarne på ett mer framträdande sätt skulle göra sitt inflytande gällande; det lyckades dem dock icke att bli eniga om kandidater ur sin egen krets, och följden blef, att de icke heller -denua gång ba fött sina intressen och ätigter omedelbart representerade i stortinget. Hvad köpmannaklassen angår, 3 har dess anpart i etortingets sammansättning på den sensre tiden gått något tillbaka; det har gått med den på samma sätt som ned khandtverksklassen, att den företrädesvis har sökt sisa representanter inom tjenstemannaklassen. Huru mycket intresse en dylik öfverblick öfver förhöllandet med de olika klassernas delaktighet i representationen också kan ega, gilver den likväl icke någon säker föreatällning om de med hvarandra stridande äsigternas och intressenas inbördes styrka. Större betydelse i detta afseende kan man tillägga de beräkningar, som blifvit uppgjorda beträffande de två saker, som usder valperioden 1871—73 företrädesvis betscknade den poliviska etridens karakter, beslutet den 9 Mars 1872 att lemna statsråden tillträde till stortinget samt det miss troondevotum, som, sedan sankiion af detta beslut blifvit förvägrad, den 15 Maj samma år riktades mot regeringen. Man har uträknat, att bland de 80 representanter, som röstade för statsrådsfrögan, ha 55 blifvit återvalde och 16 ute:lutne; de öfrige ha på annat sätt utträdt ur det offsutliga lifvet. Af de 29, gom röstade mot reformen, äro 11 ktervalde och 12 uteslutne, Förutsatt att de nyssvämnde 55 äfven nu vid detta förslags förestående nya handläggning komma att rösta på samma sätt som år 1872, behöfvas följaktligen blott ytterligare 19 röster för att genomårifva förslaget med två tredjedelars majoritet, hvaremot dess motståndare till sina 11 röster m ste lägBa 27 nya för att fö det förkastadt. Af de 63. som röstade för misstroendevotunet, ha 44 blifvit återvalde och 13 uteslutne, under det att af de 47, som röstade emot jet, 23 ha bifvit återvalde och 15 uterlutne. Dessa siffertal tyckas vitna om, att det — RR AA KR RA UR ma AA