Aftonbladet – 12 februari 1874, sida 3

Briquet, Hon hade stannat qvari waggonen hellre än att utan hjelp riskera en kuller bytta utför banbranten. Förklaringar begärdes och gåfvos åt alla hål!, medan man återtog sina förra platser i vagsarna. Ett godstäg hade delvis hoppat ur spåren framför det passageraretög, på hvilket våra resenärer befonno sig. Man nödgades tvärstanna och kunde icke komma vidare, medan ett gnälltåg, som skulle afgå några minuter senare på samma skenor, hvarje ögonblick hotade med sin förkrossande ankomst. Lokomotivföraren på detta snälltåg kuade för vägers tvära krökning omöjligen se de varnande nödsignalerna från passar eraretåget, hvars räddnieg sålunda berodde på den snabbhet, hvarmed banvaktaren kunde hinna fram till vägkrökningen med sin ödesdigra röda flagga. Den stackars mannen hade andlös och nästan liflös störtat ned till jorden, då ban hunnit målet, men icke förlorat sin besinniog utan, fastän liggande, ännu viftat med sitt varningstecken. Då man hade god tid att sansa sig efter det vådliga äfventyret, enär fulla timmen Eteick innan banan äter blef farbar, föranstaltades genast en insamling åt den raske räddaren, som, dignande efter sin ansträngning mottog de räddades tacksägelser. Melcher gaf, skrytsamt räknande dem ihanden 1å banvakten, icke mindre än tio guldmynt på tio francs hvardera. Vi äro fem personer. Jag ger två guld mynt för os8 hvar. Mod, menniskokärlek och själsnärvaro förtjena sin belöning, deklamerade gilvaren på tyska soröä. et. Främlingen, som räddade Viola och åter bar upp henne till hennes föräldrars bröst, ga! endast en preussisk thaler.