Aftonbladet – 12 februari 1874, sida 3

Nästa sekund klättrade han med ovanlig vighet, snabbhet och styrka utför branten bredvid jernvägsbanken, vedsatte sin börda bakom en af de skyddande klipphällarne och ilade åter upp till vagnen, för att bjuda Inga sin stödjande hand, der hon med ån gest blickade red mot den svindlande sluttningen. Melcher hade nemligen nog af att berga sin mor och sin återfunna bandsäck. Den branta jernvägsbanken med sina skrofliga stenar såsom stöd för jordtorfvorna liknade nästan ett stupande tak med jättestora takspån. Den företedde nu en brokig, på en gäng tragisk och komisk tafla. Öfvexallt sög man klättrande pergoner, unga och gamla. herrar och damer om hvarandra, hjelpande sin nästa eiler tänkande blott på sig sjelfva, krypande på händer och fötter eller åkande kälkbacke uten kälkar för att nå de rägdande klipputeprängen. Somliga liknade simmande grodor i det ögonblick de klättra upppå stranden; andra åter asade sig ned afsats efter afsats i de mest groteska grupperingar, under hvilka de högljudt jämrande damerna glömde allt, både pryderi och koketteri, och göfve genom sina oordnade kostymer det yppersta stoff åt en karrikatyrtecknare. Den solbrända främlingen stod jast i be grepp att under all denna villervalla lyfta Inga upp på sina armar lika ledigt som han gjorde det med lilla Viola, då hela scenen piötsligen förvandlades genom ett skallande jubelrop från samtli a konduktörerna. Faran var öfverstånden. Klättriogen började nu uppåt, med lika ifver som nyss nedär, Bugestropen byttes i glädje och i skrattsalfvor; damerna syntes åter tänka på sina toiletter. E1 enda af dem hade visat lugn och resignation under denna villervalla. Det var mademoiselle