Aftonbladet – 10 februari 1874, sida 3

lyser så kallade grund eller sälvada. Hä igenom blifver den i bandeln förskommand j aycket omtyckta mindre avjovisen omöjlj att anskoffa och kommer säledes at frå märknaden försvinna, för så vidt det röre svensk vara. Fältet står då öppet att fc Norge ensamt draga fördel at den stark efterfrågan på anjovis, som på senare tide från grannländerna egt rum. Kustboarne söka göra sig reda för hva praktiskt gagn och ekonomisk vinstskärgärd: fisket kan i eu aflägsen framtid vinna a denna nya förordning, som i så bög grad ä egnad att förstöra en nyligen uppblomstrar de industri. Att någon synnerlig vinst fö framtidsn ej häraf kan fö:ja tyckes emeller tid vara en allmänt utbredd äsigt. I sl) mä bet torde ock den smäsill, som fiskrar hvarje år, i sina noter fänga, vara en försvin nande liten del af hvad de talrika fisksläg tena konsumera, som äro hänvisade att lcf.v; på småsillens bekostnad. i . Skulle man detta oaktadt viija hindri skärgårdsboarne att göra sig till godo e! ringa del mot hvad som ändock går förlo radt, så vore väl rätta sättet det art fö framtiden söka förebygga sådana missbruk som för en 50 å 60 är sedan egde rum, då sillen fångades i mängd och aavänudes til gödningsämnue, men ej söka förhinira en in dustri, som tyckes bafva en vaeker framtid (må man besinna hvi:ken vigtig näringsgrer sardinfängsten inom nägra få är bifvit fö den franska kus:befolknivgea) och som der före borde bättre tilgodoses. En hjelpsam hand åt kapitalisten, men då på de obemedlade fiskr:rnes b-kostnad, torde emellertid den nya förordningen kunna räcka. I den ställning att han kan förse sig md passande fångstbåtar och tillräckligt antal fiskredskap, skall han lätt under dea tillåtna tiden kunna förflytia sig till de ställen pc kusten, der sillen går till, under det den fattiga fiskaren, i det närmsste hänvisad till egen st-and, då och då på vår och sensom mar stkall få se slien gå till, utan at kunna få använda sin bot till en väl b höflig fångst. Må man derföre hoppas art vederbörande ej pu som ofta tillförene endast ammar för det rika Göteborga intressen. utan äfven någo såsg ser till) att den ofta nödställda skärgårdsbefolkningen genom till intet gagn bindanse f rordningar beröfvas en väl behöflig förvärf:källa. Att påbjuda en så lånz fridlysningsti som sju månader tords vara miaat sagd: ovanligt och att på en gång göra en sådan inskränkning i ett fiske, som förut har kun nat idkas ostördt hela året om, torde vara å mycket oklokare, om redan ett förbud ander Maj, Jani, Juli och Angusti skulle varit käanbart nog. Förhåtlandet blifver, som ofvan är sagdt, äns käpnbarare genom gsrundvadens på samma gäng anbefallda af lysning. Är aå just nu någon så radikal omstörtnig nödvändig? Ädet just nu behöfligt att på en gång hela 7 må-aders fisktid bortteges? Och om så är. vore det val billigt act man ifven inhemtade kus boarnes åsigt om ;aken ller ätminstone upplyste dem om hvar:i:l lenna ekonomiska ruin för dem skall tjena. och hvilk.n ersättning man för framtiden kan hoppas få, så att man ej nu liksom till örene biifver lidande genom höga vederböandes exp-rimenter eller upptåg. Andra utvägar såsom anläggande af större itkläckningssampar m. m. skulle ej medföra ynnerliga kostnader, men förmodligen göra åde bättre nytta och framför ailt vara kustwoarna mera välkommet. Under förh ppuiog att ni, hr Redaktör, kulle anse frågan af vigt för landet. hafva i vågat besvära eder med ofvanstående Ippsats. Med utmärkt högaktving, skärgårdsboar från Bohuslän.