Aftonbladet – 7 februari 1874, sida 3

Med blixten, med stormen bans själ-blir slägt, När. hans minne om sistakriget blir väckt, Då springa de sånger likt gnistor fram, När svärdsegg pröfvas mot hjelmarnas kam ; Hvarhelst han vredgad då trampar med fot Der storma härar hans fiende mot; Ett minne. en sång, än jublande glad, Än sorgsen. som höstens vissnade blad, Han har för hvar hbjelte, hvar kämpe god, Som offrat för landet sitt hjerteblod. De skuggor han manat ur grafvarnas natt, De lefva. de tala allvarligt och gladt:; Om bären. som svalt, men som aldrig vek, Om folket. som aldrig sin ära svek, De ila förbi för vår undrande blick, De gråa gossar i krigiskt skick; Se fram störtar Döbeln, med panna i band, Och den trasiga blågula fana i hand; Och Adlercreutz. Duncker, Sandels också, Vi känna dem alla, de käcka, de grå. Han herrskar i sången en fridsäll kung, Han rörer gammal, han eldar ung; Han talar om mannen på Sveabosg, Och mäktigt vi gripas af vemod och sorg; Han skäratar med Kulneff och Munter gladt, Och väcker ett friskt, ett klingande skratt. Vid Fänrikens Sägner om seger och död, Vi le och vi gråta hur skalden blott bjöd. Ja, Wäinös saga blef sanning en gång, Att välde och makt finns i runor och sång. -x Da hunnit till din lefnads qväll, r gammal vorden silfverhårig, Ur djupet af vårt bröst, ett hell! För Sångarkungen sjuttiårig! Sedan Värt land blifvit uppspelt och några numror af Fändrik Ståls Sägner deklamerade, utbragte prof. Dietrichson i ett särdeles varmt och anslående tal on sköl för Runobergs första kärlek — hans fosterland. Salen var festligt prydd med favor i de för alla finnar kära blefna färgerna hvitt och blått; en gyllne lyra strålade i ÅT a vv felt lg