Aftonbladet – 7 februari 1874, sida 3

nars skulle ha uppskjutit till längre fram och till bättre passande tid. Inga kunde ej motstå de förrädiska hviskningarne och de brinnande blickarna; hon smälog under sorgetårarre och bad om en betänketid, hvars hoppfulla resnltat likväl redan läg afslöjadt i hennes suckar och hennes handtryckning. Hon stammade något om sin anspråkslösa ställning, sina landtlollemanår och sin bondhärkomst gent emot den bildade och elegante stockholmaren; men Melcher svarade endast genom att draga henne till sitt bröst och trycka en nästan broderlig kyss på hennes panna. Förbundet var redan knutet mellan de urga tu, fastän Inga af lutter blygsamhet tyckte att det icke passade för benne att säga sitt ja å kastigt oeh dertill äfven utan föräldrarnes rådfrågande. Men redan följande morgon började Inga vid faderns tal om den unge bergsmanssonen, för hvilken hon aldrig känt några sympatier, att öppna sin hbjertedörr på gläut, och då gobben Bengt märkte bekräftelsen på sina misstankar, vredgades han visserligen en och annan stund, men gaf slutligen med sig för modrens och dottrens förenade böner, så mycket mer som Melcher Winke behagade honom sjel! så mycket, att han just genom sina många loford — såsom Inga anmärkte — underbläst den ömhetsläga han velat qväfva. Det var derför som den gamle, straxt efter läkarens senaste besök och efter den dödsådom;han läste i allas blickar, ändtligen gaf sitt bifall till: de ungas blifvande för ening i de ordalag vi nyss anfört och under hotelser att resa sig ur grafven och för följa Melcher till hans död, om denne icke gjorde hans Inga lycklig. Den nyligen så starke och ståtlige man nen ansträngde sina sista krafter för att resa sig upp i sängön, under det han med ihålig, stämma uttalade de betydelsefulla orden, .De bida unga knäföllo vid hans bädd, och han började läsa välsignelsensa bön öfver dem. : Plötsligen fubbladehans innga med någonting om hans testamente,