Aftonbladet – 6 februari 1874, sida 2

storiens blad, utan också stundligen i våra egna lefnadsöden. Hvilken skulle väl ha förutsagt för Met cher Winke att den der alldeles tillfälliga pustvingen han gjorde med sin skjutshäst utanför porten till Fagerhult skulle leda till gå för honom ödesdigra tilldragelser, som de, hvilka blefvo en följd af den nya bekantskapen; och hvilken skulle, medan bästen flåsade, vågat hviskai den unge köpmannens öra: Du sträfvar efter rikedom, lycka och anseende! Unge egoist! Välan, gör språnget mot höjden djerft och hän synslögt! Trampolinen vinkar just här för den som icke tvekar. Omkriog tre veckor efter den dag, åå Melcher helsades med det vänliga: Guds fred, go vän! af den starke och stätlige veåhuggaren på Fagerhults gård, stod han med oroligt klappande hjerta vid dennes dödsbädd. Mean hans faga för döden mil drades betydligt af omständigheten att han med sin hand omslöt sin stundande lyckas lif och att han vid grafvens rand tyckte sig trampa på idel rosor. Den unge köp: mavpen höll nemiigen den fagra bergsmansdotierns hand i sin, Inga var alldeles tillintergjord af förtvif: lan och hennes vackra bufvud hvilade nästan medvetslöst mot mor Iogrids skuldra. Den arma makan hade nyss upprest sig från knä fallet vid den sjukes läger och slutat der sista bönen tillsammans med sin afläkaren till döden dömde älskling. Hon stod der nu, stödjande sitt barn, och stirrade med den frommes resignaviop på fader Bengt, hvars matta blickar hängde fast vid familjegrappen framför honom eller irrade bort till vännen Adler, som i en vrå af rummet grät och snyftade som ett barn. Ja, efter det nu tyckes vara vår Herret vilja, att mina önskningar i den vägen al drig ska gå i fullbordan och att mina begec cöttrar ska komma i herreslägt, så gö: henne lycklig, Melcher, och älska henne i nöd och lust, annars reser jag mig ur gråt