Aftonbladet – 6 februari 1874, sida 2

TOUKHOLM den 6 Februari. Vi ha nyligen omtalat utgången af? hrr oders ansökan om tillstånd att bearbeta I 11 inmutade malmfyndigheter i Gellivara ralmberg. Kommersekollegii mer än egenomliga tillstyrkan lemnades utan afseende s tf K. M:t, som, med hänsyn till hvad berg-. västaren i första distriktet anfört och hvad målet för öfrigt förekommit, faun ansök ingen i dess vidsträckta omfattning ickelh öra bifallas. Att denna utgång helsats ned lifligt bifall af alla, som ej af egennytta öpa utländingars ärenden, lär ej vara tvifs i elaktigt. Emellertid har denna fråga med hvad dit 5 ör ådragit sig en betydande uppmärksam-f d Nn et. Här nedan lemna vi ordet åt en inändare, hvilkens yttrande om de engelska pekulationerna på Norrbottens storartade nalmtillgångar och på malmutförsel till Ingland vi anbefalla till vederbörligt be;rundande. Vidkommande her Luders anökan och kommersekollegii utlåtande ut rycker ins., i bref till redaktionen, sin stora örundran öfver en bergsöfverstyrelse, Bom j förmår inge den väsentliga skilnaden nellan att låta en preussare bryta ett eiler nnat hundratusental centner malm inäågra sämre, öfvergifna grufhål i Mellan-Sverige och att släppa våra malmfjäll, hvarifrän år igen många millioner ctr af den ädlasie jern nalmen årligen kunna utskeppas. i engelsmäns händer. Skulle detta inträffa — säser ins. — farväl då med hela svenska jernhandteringen,. Vi beklaga, att en välmening, som vi alls icke draga i tvifvelsmål, latit locka gig att understödja dessa vådliga och alls icke tve tydiga speiulationer, Personer, som inmu tat en mängd at Norrbottens förnämsta malmberg, i akt och mening att sälja denna sin lättföngna egendoms ät engelsmön, ha lyckats intressera Sällskapet för Norrlands väl för den af engelsmännens agenter eller I bundsförvandter, inmiätarne, uppgjorda pla nen att sätta de norrbottniska malmfyndigheterna i jernvägsförbindelse med norsk hamn vid vesterhMvet: på denna väg skulle malm från Luossavara, Kirunavaara, Killingelinka, Huornats, Svappavara och Särkievara föras dels och hufvudsakligen till England, dels också till Belgien och Frankrike, Att inmutare, som blott tänka på en fördelaktig försäljning och en, utan annat arbete än puffande kalkyler, förvärfvad vinst, ifrigt agitera för denna malmutförsels-jernväg, kunna vi rätt väl förstå, liksom att de varnande erinringar i ämnet, vi för ett halft år sedan tilläto oss att framställa, ej rätt väl smakat dem. Men på andra båll skulle vi dock ha väntat en något lugnare pröf ning af förslagets verkliga betydelse — för Norrlands väls. Att denna lugnare betraktelse emellertid ej ännu fått fulit rådrum att göra sig gällande, inhemtas af hvad som föreföll vid 4et anförda sällskapsts kretzmöte i Sunds vall i början af sistlidne månad. Stort till tagna samt framför allt mycket allmänt hållna och mycket litet sakrika betraktelser bördes der om den ofantliga vigten och nyttan för Norrland af den ifrågasatta jernvägsanläggniogon, Visserligen uppträdde en talare, ledamot af Andra kammaren, med nägra kritiska betänkligheter, som också väl kunde tåla att tänka på, men i det hela nöjde man sig med att höra och upprepa försäk ringar om den stora — men aldrig närmare beskrifna — nyttan af företaget. Det fanns en tid, då det betraktades såsom förräderi, om en Stockholmsbo djerfdes framkomma RR med inkast mot sgammanbindningsbanan. Sammaledes tycks man nu i Norrland vilja göra det till ett axiom, hvaremot ingen må fördrista sig att knysta, att en malmexportjernväg för engelsmännens räkning är en lifefråga för Norrlands väls, Iomutare intresset har sålunda tydligen varit ganska verksamt. Får det arveta vidare, utan att röna kritik, skall det väl från en ännu någorlunda foglig agitation gå öfver till terrorism — och en terrorism är äfven den från tosen och hundratusental genljudande frasens herravälde, som nedtystar hvarje försök till tänkande och fördomstri pröfning, Vi vilja för vår del ej med tystnad åse, att ett svenskt inmutare-intresse i förbund med engelsk lystnad, men förklädt i en stor fosterländsk angelägenhets drägt, förvillar den ellmänna meningen. Derför skola vi, när helst omständigheterna på kalla, lyfta på de skenfagra slöjorna och nämna agitationen vid dess rätta namn. Ett bidrag till frågans belysning är den förutnämnde ingändarens artikel, hvilken här följer, så lydande: De svenska jernmalmförande fjällen. I Jernkontorets annaler (1873. 4 häftet, sid. 238) läses följande yttrande af direktören å jernkontorets stat hr C. A. Dellvik: -Fråga her nu åter väckts om tillgodogörande af de ofantliga malmtillgångarna i Norrbotten och onekligen synes den nuvarande tiden med sin rikliga penningtillgång vara särdeles egnad för utförande af de storartade arbetem, som härtill erfordras. Alla föregående förslag om åstadkommande af kommunikation emellan Gellivara och Bottniska viken äro nu öivergifna, emedan den dels under så kort del af året öppna och dels så långa sjöfarten emellan denna kust och de länder, der malmen skulle förbrukas, i en allt för hög grad skulle fördyra densamma. storiens blad, utan också stundligen i våra egna lefnadsöden. Hvilken skulla väl ha förutsaet för Mel