Aftonbladet – 4 februari 1874, sida 2

vyrer på väggarne, antika stakar och bordstudsare, ja, i ett förmak till och med ett par värderika oljefärgstaflor af svenska mä stare; — med ett ord, allt var egnadt att framkalla det ena förvåningsutropet efter det andra hos den enkle bergsmannens elegante gäst, hvilken tycktes lika öfverraskad som värden sjelf syntes belåten och trakterad. Herr Winke tycker väl det här passar illa tillhopa med vedhugzaren nyss derute? tog Bengt Eskilsson till orda, sedan han framskjutit en beqväm emmastol åt Melcher och sjelf placerade sig i en högkarmad antik och rikt utskuren ekstol, hvars broderier han förut med öm omsorg vändt afviga, men si jag ska säja hur det hänger ihop. Tösena mina, som fått lite finare uppfostran än far och mor, tyckte att pappa lade för mycket pengar på kistbotten; de ville att jag skulle uppmuntra inhemsk slöjdkonst och industri, hette det, och på så sätt mättade de sin egen fåfänga och uppbläste min. När så min äldsta flicka, Elsa — gu signe henne — blef förlofvad, efter mycket prut å min sida, som ville ha en simpel bergsman till måg, med unga häradshöfdingen, som skötte vär domsaga, så blef det en förfaselig ramstering med hela gården bX innan och utan, Jag ville inte rifva ner mitt gamla hus, som jag ärft efter min far, men jag byggde på det, och så, när det yttre biet så fint, fick det inre följa efter förstås, allt till bröllo pet för de unga, då sjelfvaste landshöfdingen var bär. Men si, det var liksom Vär Herre velat straffa mig för min tåfänga, ty min glädje blef helt kort. Mägen min dog efter en häftig förkylning, och kort derefter min Elsa, dö ho fick sin förstfödde, som följde far och mor i grafven. Men si nu spökar lyxen och grannlåten ännu, och inte vill jag precis ändra något för Ingalills skull, som irojdar sig åt allt det här prydliga och fåfängliga, och som vurmar likt en tosing på blommor och klängväxter. Också ser jag knappt en skymt af mina förfäders stuga för verander, pelopsis