Aftonbladet – 4 februari 1874, sida 2

nöjde sig med att taga det lilla skeppet Darro, som kom efteråt. Dä segren vun nits genom sådana medel, kan sättas if buravida den på det heiataget är my y den strafflöshet, som sälunda med ät upprorets anförare och soldatarne torde blifva ganska farlig för landets framtida säkerhet och härens manstukt, och detta är så mycket värre, som det skett, just då en bättre ton var på väg att utbilda sig inom officerskåren, i det man fäste mera betydelse vid verkliga förtjenster än vid politiska relationer och bestämdt motsatte sig hvarje deltagande i hvarje militärt pronunciamento. Det har derför väckt mycken ovilja bland officerarne att se den svaghet man visat, och nu ser det ut som om regeringen, påverkad bäraf, till hälften ämnade bryta kapitulationsvilkoren! och ställa de skyldiga till ansvar, likasom kon också söker att förmå franska regeringen att utlemna juntans medlemmar. hvilka förmenas ha gjort sig skyldiga till äfven audra förbrytelser än politiska, såsom plundring eller förstörande af landsmäns privata egendom m. m. Cartagenas öfverlemaande till general Lopez Dominguez blir sålunda nära nog. ett motstycke till den kapitulation, so: hans onkel, marskalk Serrano, 1872, afslöt med carlisterne i Amorovieta och hvarvia han gjorde sig fullkomligt omöjlig som mi nister och härförare, då kamrarne ej ville bekräfta kapitulationen. Denna gäng kommer Serrano säkerligen att säsom st;tens styresman för tillfället hälla sin hand öfver sin slägting och freda honom från åtal för hans egenmäktiga förfarande likasom han redan belönat hans seger med en be fordran; och han skall nog också ej gå så strängt till väga mot de nuvarande militäre upprorsstiftarne, då han ja rjelt mera än en gång gjort sig skyldig till samma förbry else. Huruvida Frankrike, som på sin tid begärde af Schweiz och Belgien de flyktade Paris-kommunisternes utlemnande, men fick afslag, på den grund, att de endast voro politiska förbrytaro. nu skall uppfylla Spaniens önskan lemna vi derhän; deremot har franeka regerisgen bland flyktingarne uppsökt dem, som deltogo i upp: roret i Paris, och desse blifva sända till Versailles för att ställas inför krigsrätt. Föratseende att så skulle ske, fattade en af de franske kommnnisterne, Louis Combatz, öfver hvars hufvud en dödsdom svätvade, sitt beslut att qvarstanna i Cartagena, och här har man dessutom fängslat journalisten Roque Barcia, som på sista tiden kommit i delo med de öfrige cheferne för upproret, derför. att han tillrädde kapitulationen och dervid fungerade som underhandlare, vidare en internationalist Peters, hvilkens sista be drift varit att förgifta brunnarne i forterna — ett däd, som dock lyckligtvis angafs i tid. Huru litet Roque Barcia låtit förbluffa sig af den misslyckade utgången af försöket i Cartagena, synes deraf, att han till de andre federaiisterne ställt en uppfordran ati tillvidare uppgifva tanken på en federativ författning för att rädda republiken och bekämpa carlisterne. Från de norra provinserna har vtan nn åtskilliga nyheter, dock icke af synnerlig vigt. Utom hamustaden Portugaiete har en annan liten fästning i närheten af Bilbao, Luchana, mäst gifva sig ät carlisterne, och desse ha derigenom fått en sädan sjelftillit, att de erbjuda general Moriones en utvexling af fångar. I Portugalete ensamt ha de tagit 1500 och i Luchanra 100 fångar. Deremot ha de måst draga sig tillbaka från Santander, som de redan stodo i begrepp att angripa, och ryktet vill veta, att det lyckats Moriones att bringa Bilbao undsättning eller åtminstone spränga den krets fienden dragit omkring denna stad, i det han med betydliga förstärkpingar från Burgos ryckt fram mot Durango. Om Loma, som står i San Sebastiav, uppgifves, att han gör ströftåg längs kusten, och i Catalonier har general Campos — som för öfrigt, såsom vi förat omnämnt, vägrar att tjena den nuvarande regeringen i anseende till hennes konservativa politik — jagat bort carlistchefen Tristany från ett par städer, som han hotade. Att carlisterne känna, att ögonbiicket för eu af görande strid kommit, framgär deraf, atde utfärdat ett manifest till alla de preten dentens anhängare, hvilka underkastat sig republiken, med muppfordran att, vid döds straff, genast ställa sig under fanorna. Don Carlos har likaledes företagit en mängd utnämningar af chefer för de olika armeafdeiningarna. Bland deras antal är icke Saballs, som fallit i onkd.