Aftonbladet – 3 februari 1874, sida 2

het för en flickurge. Beror pu på hvad hon mente med sitt fy då, om det gällde er eller mej, min unga herre. Qvinpotan kar ä rörligare än vind cch våg. Med dessa ord satte gubben sin vedsöck ned på kökets utspringande förstuguqvist, tvådde sina händer i en liten cistern at hug gen granit, som mottog och åter afledde en klar vattenstråle, hvilken utsprang från ett rör i köksväggen, torkade sig omsorgsfallt på det blåa aflagda förklädet och räckte derefter ännu eu gäng handen ät sin unga gäst. Se så der ja! Förut har jag räckt er en vänlig hand, nu kan jag cckså räcka en ren. Ingalill: Ge mig nyckelen dit opp och sej te mor att hon ger osa lite frokosimat uppe i salen. Jag har finare främmande än våra hvardagsrum täl vid att se på. Men Ingalill hörsammade endast motvilligt faderns befallning och visade det ge nom att sjel? osynlig endast framräcka armen och bauden, dock nu befriade från mjölsminket, genom köksdörren, ställd på glänt. De små fina fingrarne höllo en nyckel försedd med en stor glänsande messingskula såsom igenkänningsteckon. Gubben grep i nyckeln, men fattade den lilla handen på samma gång, och i ett ögonblick hade han ryckt åen gensträfviga Inga ut genom dörren och fram på köksförstuqvisten, i det han med sin breda väldiga hand nästan omslöt flickans lockiga hufvud och tryckte det mot sitt höghvälfda bröst. Ä du bondblyg, Inga, du som varit i Stockholm två hela är. Se här, min unga berre, husets ena skatt, den andra pysslar derinne vid spiseln. Jag har haft tvä såna här töser, lika goa och lika rara, fast tre år och fem månar skilde dem åt. Men den äldsta trifdes inte länge här på jorden. Herran gaf och Herran tog. Två söner förio