Aftonbladet – 3 februari 1874, sida 2

en och till köket, och så gal jag barnen åen der leksakstingesten på köpet. Hur gär det med veden till köket, far? hördes nu en melodisk qvinnoröst från stora byggningens gafvel, som skymdes af den framspringande verandan. aJo, veden går just nu till köket. Kom bit, Ingalill, så får du si på nEt roligt!Och fram störtade en ungmö på sjutton ir, hög, smärt och strålande vacker, sin fars afbild. De mörka lockarna fladdrade i skön oreda kring hufvudet och sammanhöllos cndast af ett tumebredt sammetsband kring bårfävtet. De mörkblå, stora och djupt ligsande ögonen skuggades af svarta långa ögonhår, och ett par ögonbryn så jemna, gom de varit penslade, böjde sig ien lindrig båge öfver sjölens speglar. På kinderna rodnade ungdomen ech helsan för sitt eget öfvermått, och den haltöppna lilla munnen, färdig att med ett silfverklingande skratt belsa något väntadt puts från den gladlynte fadern, tycktes liksom beredd att blixtgrabbt gälda en skämtsam replik med sn annan. Behaget förjagades ej af hastigheten i den urga qvinnans rörelser, medan det lilla hvita hushällsförklädet ofvanpå den smakfulla, fast enkla, hemmaväfda drägten sqvallrade i kapp med de nedmjölade bara armarna och händerna om något atbrutet hushällabestyr. Den lifliga flickan stannade midt under språnget kring byggningens knut så plötsligt, som om hon blifvit genom något trolleri förvandlad i en marmorstod. Men nästa 8ekuvd var hon under utropet: Fy då, pappa! åter försvunnen. Stanna, tös! ropade den gamle skrat tande. Jag bjöd dig ju på något roligt, och en ungherre, hittad på landsvägen så här långt bort i bergsbygden, är alltid en rolig