Aftonbladet – 3 februari 1874, sida 2

religiösa skilnaden mellan protestanter och f katoliker, sade han; de fordringar, som ka-lz tolikerne pu framstälde, gingo vida längere. än då de för fyrtio r sedap begärde frihet; för sitt presterskap. Protestanterne viljas icke göra ingrepp i katolikernas frihet, men s begärde samma frihet för sig. som katoli-t kerne vore i besittning af. Det var öfverjj hufvod taget alle icke fråga om religionen, jt men om den pligt, som ålåg hvarje medborgare att visa lydnad mot lagarne ochi författningen, Deltagarne i möret hade! blstt kommit tillsammans som stateborgare;i det var icke katolicismen, utan ultramon:; tanismen, som de bekämpade, och det var för Tysklands atrid mot ultramortanismen, som man skulle uttala sympati, Kejsarjf Wilbelm uppfylde sin pligt, då han beskyd-x dade sina undersktere rättigheter och sam-j! vetsfrihet. Ultramontanismen skulle göraj!l päfven till verldens herrskare, och han ha-t de nyligen ökat sin makt på sina biskoparsi och presters bekostnad. Den romerskal: kurian bestod faktiskt blott af jaguiter, ls hvilkas åsigter belt och hället stredo mot: ridsandav. Doktor Döllinger i Miochen,!s 20m förut varit ultramontan, hads icke längre ; varit i stånd att följa jesuiterna, och det! ade gått mänga som honom, säsom detll framgick af deu religiösa rörelsen i Tysk ! jand och Schweiz... Kejsar Wilbelm ochi! den göken Bismarek (stormande bifall) !l varo representanter för det tyska folketsl. ideer och känslor, och de tyska biskopsrne gjorde hårdnackadt motstånd mot dem. Emellertid var den tyske kejsaren en så stor man och egde i sin rikskansler ett så!) mäktigt redskap för sina planer, att hanl: omöjligen kunde tillåta någotingrepp i sina andersäters rättigheter och sätta den stora tyska nationens framtid på spel. Detivar derföre en berättigad örskan, att den bör-; jade kampen blefve förd till ett lyckligt slut. Sir Thomas Chambers talade om Eng lande kamp med pifven. Om kejsare, kenargar och presidenter böjde sig för uliramontavismers fordringar, blefve de ingentivg ancat än påfvens ministrar (Starkt bifall.) Jobsen föravarado resolutionen k dissen j: ters vägnar. Den andra resolutionen, som attalar, ait det är folkens rätt och pligt att värna om borgerlig och religiös friket, och att församlingea derföre i högsta grad sym-: patiserar met det tyska folket, då dettal ständaktigt motsätter sig den uitramontana politixen inom katolska kyrkan, motiveraies af gammalkatoliken J, Lowry Whittle, som i synnerhet betonade, att det i alla länder visade sig ett gemensamt sträfvande att försvaga det katolska presterskapets makt, emedan det är en fisnde till allt framåt skridande. Toryn Newdegate angrep jesuiterne, hvilka han gaf skuld för nästan alla krig mollan folken. För den tredje resola tionen, som bemyndigade ordföranden att tillställa kejsar Wilhelm de föregående resolutionerna, uppträdde siv Robert Peel, som nttalade den önskan, att Tysklands makt måt:e växa så starkt, att det blefve i stånd att segra i kampen och kunds försäkra den tyska folkstammen, som förenade rättvisa med mildhet, om borgerliga och religiösa friheter. Alla talare betonade, att det var Englands piligt att på det bestäradarte mot sätta sig ultramentanismens inkräktnings försök. Samma afton hölls i Exeter Hali ett protestantiskt meeting, på hvilket samma resolutioner antogog. Äfven här presiderade John Murray. Dessa resolutioner ha väckt den största glidje i Preussen. Enligt ett telegram från Berlin ämna en mängd fram stående personer derstädes, bland hvilka flere madlemmar af kamrarne, inbjuda till ett offentligt möte, för att besvara de i London fattade rezolutionerna. Med afseende på detta möte yttrar Times I följande, hvilket sannolikt icke kommer att hafva någon synnerligen angenäm klang Iför Bismarck och hans tilvingar: Vi be Iböfva väl ej säga det tycka folket, att en förgamling, eådan som den i Saint James Hall, ingalunda representerar eller uttrycker den allmänna opinionen i England. Det I bifall, som engelska folket måste skänka len regerivg, hvilkea framför allt bemödar leig att förfäkta statens sjellständighet, der ldenns hatag af ultramontavismens inkräktningebesär, medför dock ej nödvändigksten att obetingadt gilla de medel, som tillgripits för att nå detta mål. Framför allt måste man undvika att gifva denna atrid I mellan staten och katolska kyrkan karak TIteren af ett religionskrig, af eit protestantiskt korståg mot päfvedömet, med ett ord Jaf förföljelse mot ett religiocssamfurd, Att tända stridafacklan melian tvä rivaliserande I religiösa bekännelser, är-att rätta deu så dyrt köpts och ännn sö ytterligt ömtäliga I nationala enheten på spel. Tyska regerinsen är i sin fulla rätt, så länge hon en dast fordrar lydnad för landets lagar. Men aå snart hon går längre, så öfverskriter Ihon sin befogenhet och skall då ej längre kunna bbälla allmänhetens sympatier i värt Iland. Barräffande de stränga btgärder, Isom användts för stt kufva det katolska Ipresterskapets motstånd, är City bladet lika oförbehålisamt. Tidningen betraktar dem I nemligen som ett sätt att hbjelpa sig ur klämmar. Enligt dess uppfattning är enda medlet till betryggande af regeringens 8eger att slita alla de band, som förena henne med ett prosterskap, hvilket ej är nationelt, och att värna sig mot dess inflytande genom en snabb utveckliug a! folkupplysningen. Sådant är hufvadinnehållet ar den dom, som Times uttalar såväl öfver karakteren och värdet af demonstrationen i S:i James som öfver tyska regeringens handlingssätt i den religiösa frågan. Införandet af obligatoriskt civiläktenskap tycks i Wirtemberg möta mera motständ än i något anvat land i Tyskland. Vid