Aftonbladet – 3 februari 1874, sida 2

Efter några raska hugg var veden i ordning att inploczas i en väldig säck, hvilken bergsmannen kastade på ryggen så lätt som om den varit en dunkuddo. Melcher Winke var så fördjupad i beundran af den stätlige aristokraten af folket, att han ovilkorligen skyndade fram för att bjelpa sin värd med a i hans tycke honom ovärdiga ryggböran. Men denno gjorda småleende en afvärjande Ktbörd. Åhå! Saktai backarna! Skulle just passa att bjuda en fin Stockhelmsherre, säsom jag kan höra på tungomälet, att bära ved åt en bonde. För klen dessutom till elik börda, wen nog kan I få sätta er ofvanpk säcken, utan att jag stort ska märka det. Välkommen nu in i huset till mor och dotter. Molcher följde stillatigande sin originelle värd nögra steg förbi kputen afuthusbyggvingen. Men hado han förvånats förut öfver de smaktfulla anordningar, som på alt upptänkligt sätt bredde sitt siltverakir öfver de klumpiga byzgningarna, så stannadehan nu alldeles förbluffad öfver de praktfulla och utsökta blomstergrupper, hvilka tätt framför verandan bjödo på sin fägring och gin vällukt, medan en litcn amorin af gjutjern, ridarde på en delfin, från rabattens medelpunkt lekte med en hög vattenstråle. En sådan blomsterlyx, en sådan smak hos en simpel bergsman! — Hur förklara denaa gåta? Vedbäraren stannade och betraktade sin gäst med ett förnöjdt småleende. Min dötirar leksaker, kära berre, eller rättare min dotters — ändradv sig den gamle med en djup suck. — Vi ha kristallklart vatten i öfverflöd deruppe i bergssjön ofvan oss, Jag lät då leda ner det till ladugår