Aftonbladet – 3 februari 1874, sida 2

ill protestantismen till följd af gammaltatolicismens inflytelse. I norra Italien ba många prester förklavat sig för gxmmalkatolicismen, och det borde icke blifva lätt för biskoparne att undertrycka den benägenhet, som visat sig 108 församlingarna, att sjelfva välja sina prester. Roreringen bar i denna sak intagit en mycket oklar hällniog. Som lagen icke känner församliogarnas valrätt — vissa trakter i Udine ha dock alltid egt denna rätt, och staden Siena har till och med rösträtt vid besättandet at erkebiskopestolen — vill regeringen icke bekräfta de nye presterne i deras befattning, ehuru hon släder sig öfver det religiösa intresset hos lekmänuen; men å audra sidan vill hon i den nya socknen erkäona den valde presten, emedan hsa ursprungligen var tillsatt såsom vikarie af biskopen i Mantus, Emel lertid skall hon knrappast kunna göra något afseende på biskopens protester mot ds båda andra valen, då biskopen sjelf icks blifvit oskräftad i sitt embete af regeringen, utan ännu udigt bor i prestseminariet i ställst för i zopspalateet och vägrar att öfvernda den påfliga ntnämniogsbullan till regeringeus pröfning. I Tyskland, der man ständigt upprättar nya gammalkatolska församlingar eller försiagar — såsom de kallas, der man icke ar nägon prost att tillgå har gammalkatolikernes ceutralutskott ovfärdat en ling uppforiran till alla de liberale katoliker, som vid valen till preussiska landtdagen och tyska riksdagen ha röstat mot de nitranontane kaudidaterne och sålunda visat sig i anden hylla den nya läran, att de måtte unagilva sia öfvertygeiso och sluta 1 deras samfand. Derigenowm skulle få en sådan styrka, att de klerikale p längre skalle kunde imponera genom jicn gkall visa, om deara upp: fordran leder till något resnitat. I preusgiska landtdarens deputeradekammare gaf den 29 i förra mä den kultuaministeriots budget anledning il en mycket lifig diskussion. Regeriogen hade begärt ett anslag af 16.000 thaler såsom aflöning den gamwmalkatolske biskopen Reinkens. Deputeraden Miquel afgat rapport öfver de olika äsigterna angående denna sak inom budgetkomrirsionen, der nägra ansägo summan alltför högt tilltagen, andra ter bestredo den gammalkatoleke biskopens ställnisg såsom katolsk biskop öfverhufvad. Utskottets pluralitot förklarada sig för beviljandet at dea be gärda summan, Utskottets rapportör betoade, att det här endazt är fråga om ett tillfälligt bebof) icke om ett ständigt anslag. Antelet gammal-katolske församlingsmedlemmar uppgör i Preussen till 17 028. Avtalet, aamärker utskottet, är visserligen icke stort, men deras rätt är icke derföre mindre helig. Do äro faktiskt, i fråga om medlen för bestridandet af sin ku!t, på det obilligaste säct depossederads, och om än staten icke straxt förmår skydda dem och åter insätta d emedan do lagstiftvingsåtgärder, som härtill erfordras, endast långsamt kunna geuomföras, är det :tminstone dess pligt att på det områdo, der den redan non kan skydda dem i någoa mån — nemligan genom dotationer al staten — äfven bersdvilligt och efter sin förmåga rikligen göra detta. Deputeraden Roicheneperger upsträdde med ett Iagre anförande mot ausloget. Han vidhålier, att den romeraka kyrkan allena är den gamla, i Preussen och i hela Tyskland hittills erkända katolska kyrkan och att heuues genom bullan afl821 grusdlagda rättsliga ställning ickå i ringaste mån förlorat nägonting af sin bindande kraft genom dekreten af är 1870. Deputeraden Petri gvarade från gammal-katolsk ståndpunkt under liflig rörelse inom kammarens pluralitet, som med stormande bir fall öfverröstade censerna hvisslingar. Derefter belyste kultusministern frågan ur rättslig och politisk ståndponkt. Anslaget beviljades med stor pluralitet. Det stora möte i S:t James Hall, som hölls den 27 förliden månad för att uttala gympati för Preussen i dess strid mot den katolska kyrkan, öppnades af rev. Cadman med en bön för ait England mätte bevara sina friheter och privilegier, och att det måtte lyckas den tyske kejsaren attorhålla samma friheter för siua undersäter, Derpå meddelade presidenten sir Joan Murray, att från alla trakter af England ingått adresser och uttalanden, uti hvilka förklarag att man är af samma Äsigt som försam lingen. Han framlade sålnada förklaringar frön erkebiskoparne af Canterbury och York, från 337 parlamentsmedlemmar, från 1200 andlige, som hörde till de mest olika troabekännelser, och från 60 stora städer i provinserna. Efter att ha uppläst bref från lord Russetl och Stanley förklarade presi denten, att mötet hade ett dubbalt ändamäl, Man skulle å ena sidan uttala det evgelska folkets sympati för Tyskland i dess strid mot ultramontanismen; men man skulle också uppväcka England sjelf ur den letargiska sömn, hvarati det befann sig och förmå det till en energisk kamp mot den farligaste af alla fiender. Den tyske kejsarens utmärkta svar till påfven hade icke blott funnit det varmaste bifall hos alla protestanter i Europs, utan hade äfven stor betydelse derför att det vore em i rättan tid framkommen varning till engelska nationen, (Stormande bifall.) Mötet skulle lägga i dagen, att män af de mest olika trosbekännelser och politiska åsigter hade sammanträdt för att uppgifva och begrafva all små sktig oenighet, i det de förenade sig om ett mål, pemligen att tvinga påfven och päfvedömeta representanter att vika undan. Domprosten af Canterbury åokt. Payer Smith motiverade den förra resolutioren, som ut talar beundran för kejsar Wiihelms bref