Aftonbladet – 3 februari 1874, sida 2

tolk ä ute på höslättern en fjerdings väg här hemifrån, så att jag sjelf fick bugga veden som tröt, och mor och dotter min stå sjelfva i köket, Men vi ä inte för golika te hvarken det ena eller det andra, simpelt bergsmansfolk som vi; är, fest Vår herre skänkt oss välmäga. Vill I således bida lite, mens jag hugger mitt fång ved till slut, så kunde jag väl sjelf ha lust att ro er öfver till Adler på Kolhyttan. Men ungt folk plär alltid vara hungriga, så att I kunde väl ta en liten frukostrisp med mig, innan vi ge oss af i blåsten. Anyo sträckte bergsmannen och vedhug: varp ut sin breda hand och kastide en vänlig blick från de stora svartblå ögonen på sin gäst. Melcher Wioke kände sig plötaligen både eng och bungrig och tackade förbindligt för inbjudningen, medan han ånyomedundrande uppsyn skärskädade säväl värden som den sä förtrollande skönt och egendomligt belägna gården. Den gamle — ty den starke mannen tycktes ha lemnat bakom sig sitt sextionde Är, ehuraväl föga spår af siliver kunds upptäc kas i det mörka håret — den gamle hade ett ovanligt tilldragande, vackert och väl bildadt ansigte, I hvilket gammaldags tro och heder synbart voro afsreglade, På bhufvudet bar han en liten broderad svart sammetskalott, till skydd för den kala hjessan, från hvilken det mörka håret likasom glidit ner mot äacken der det samlat sig i rika glänsande lockar. Den hemmaväfda västen och underkläderna af sama tyg buro vitnesbörd om smak och färgsinne, och de snöhvita skjortärmarna — likasom det splitter rena mörkbil förklädet, påtaget för vedbuggningen — antydde snygghet och ordningssinne.