Aftonbladet – 2 februari 1874, sida 3

statens skull. Ena tillöksing af 30 proc. öfvör hufvud vore dock ej Xudamålsenlig, förr då efter en graderad skals i likhet med hvad för elömentarläroverkslärare en gång blifvit gjoråt, hvatlgenom de svagas. aflöaade skulle få en förhöjning af 50, de bäst äffönade en af 12!2 procent. i Grefve Å. Posse, Ett yttrande af hr nansministern, rätt egendomligt, finge ej lemnas oarmärkt, det, alt ti, om vi vägrade löneförhöjning åt embstemänion, skulle mista äras bistånd i grundskattefrägan. Men detta är 6 tamke, vid hvilken Andrå kammaren sannolikt ej skall fästa något lafseende, ty detta förtjenar åen ej. Något skäl för beviljande af ett dyrtidstilägg ia nebär ded atdeles icke. Btt annat skäl för bifall, hvilket a! hr finansministern anfördes, var det, att staten tillgångar vore så stora. Sannt nog! SK länge man bestrider sina utgifter med lån kan man bestrida vore det än tio gånger så stora utgifter som denna. Skatterna behöfva ej höjas har man sagt, javäl, men man behöfver låna, låna trettio och er half millioHer. Man ställer så att alla utgifter slukas; men det vore ingalunda klokt att ställa så. Andra tider kunna komma och dessutom behöfver män tillgångar då en gång de stora reformerna skola genom. föras och då vore det godt att ha att tillgå bespåtingar från förra, bättre tider. Det kunde eljest lätt hända att man då finge till svar, när dessa reformer på allvar komma i fråga: Ja, tvifvelastan hat ven I rätt I princip; både grundskaåtter och indelningsverk b52a afskaffas; men dertill foråras mycket penningar och vi ha inga. Hvad beträffar finansministeras anmärknin. gar föramde skogsoch jernvägsmedlen, så vore de nog 2iktisa, men dessa bidroge jemfötelsevis föga till atatsinkomsterna. De poster, som hufvudsakligen göra detta, tull-! och bränvinsmedlen, voro deretzst helt och hället berösnåe af konjunkturerna, något som finansministern äfven erk änt. Siatsrådet Wern. Länes. som den föregående tslaren så mycket föstat sig vid, vorå Sfscdda tll jernvägsbyggnader. icke till något änket, Den uppfattnioger att man ej skulle låna tll jernväigsbyggnader, utan dertill använda öfvarskottet, den kunde ej vara riktig. För öfrigt kunde ej skatteHudringar ega rum med anledning af en tillfätlig behållalog, Det vore blott stats inkomsternas säkra osh jemna stegring som möjliggjorde sådana lindringar. Hr C. A. Larsson tackade finassministern för det humana sätt hvarpå han i olikhet med en Viss herre till sjös, som förra gången riktigt tilltvålat bonom, hade upptagit och bemött hans motion och lofvade att nu sjelf iakttaga humanitetens fordringar. Finangerna vore icke så lysande som man på stått; Jernvägarne hade visserligen gilvit bre, men man måste taga i beräkning att materielen snart vore utsliten. Skogarne renderade äfven ganska betydligt och det vore bra om man kunde få behålla inkomste af dem, men den slukades ju af omkostn2derfiå för skogsvården och staten hade icke så mycket töm ett öre i bebåll af den samma. Man hade talat om grundskatterna och jordegarnes stora fordringar; ja tänk! jordegarne ha satt i fråga en minskning af 180,000 kronor om året, hvilket ju ej är mor än hvad ett enda departement kräfver i dyrtidstillägg, och ändå är det en sådan jämmer så snart man rör vid den strängen. Det vore ej underligt att dyrtidstillägget uppgiuge till ett så stort belopp som 3 millidnör; Regeringen hade ju så godt som tvingat såna tjelistemän attbegäralöneförhöjving. I Decemher skickade hon ut ett cirkulär, i hyfiket hon sade åt dem: Kom nu, säg ifrån hur myoket pengar ni vill ha, här finns till gångar i öfvorköd, bär är intet knussel. Man skulle dock få avfrn att inbilla folk att 8 å 10,000 rdrs karlar skon beböfva tillägg. Ett justitieråd hade en gång s2et talaren att 1856 års dyrtidstillägg kade varit en olycka för embetsmännen, ty den fade blott ökat derse anspråk på beqvämlighet och lyx. Man behöfvor reprosentera, sögs det. Trer män inte att förstelandtmätaren också vill visa sig gertil när hans biträden komma till honom? Men tvem tänker på att ge honom dyrtidstillägg fast ban blott har 1800 om året? Nej, nog kan mam stå aig med 10,000 rår om äret och ändå ha ett ganska godt kosthåll. Hr finansministerns meritlista vore visst ganska vacker, men ändå återstode mycket ätt göra af det som 1868 års riksdag begärt. Den deeentralisation man framställt såsom önskvärd vore långt ifrån genomförd, tvärtom sträfvar re geringen ati draga till sig ella möjliga småsaker. Förenklingat vore af nöden, isynnerhet med afseende å statens räkenskaper, och förslaget om bildande af ed statskassa vore derföre väl värdt att tagas i nozgrannt öfvervägande. Nog ville talaren förenklingar, men icke ville han, såsom hr Lindmark förebrått honom, göra tjenstemännen tunna som pannkakor; för honom skulle de gerna få vara som pösmunkar. Gretfve Posse ansåg sig till avar på finansministerns fråga, om lånade medel användas till löpande utgifter, kunna framställa åen kontrafrågan: Är det då icke så? Han ville dock gå längre och bestämdt förklara, att enligt den utredning, men redan påbörjat på riksgäldsafdelningen, upplånas verkligen högst betydliga belopp till löpande utgifter. Statsrådet Wern påpekade åter, attlånet, enligt K. M:ts proposition, endast vore beräknpadt till jernvägsbyggnader, och att detta lån bliivit föreslaget att upptagas i full ständig öfverensstämmelse med föregående riksdagars derom fattade beslut. I lånet ingirgo äfven det belopp af 47, millioner, som utgjorde en del af det vid förra rikedagen beslutna jernvägslånet; men zom då ej kom att upptagss ntan ersautes med in flutna öfverskott. Likaså ingingo deri 6 smula slömt sitt latin. men i alla fall icka