Aftonbladet – 2 februari 1874, sida 3

med anledning at sin tvååriga kondition just i det London-hus, med hvilket den stora affären skulle uppgöras, För den unge resenärens lifliga foutasi sväfvade redan ett helt bildergalleri at idel ljasa taflor. Han kände sig, i medvetandet af den fullmakt han bar på fickan, nästan såsom en sorts envoy extraordinaire och ministre plenipotentiaire, och hån njöt på förhand af den glans, med hvilken han skulle uppträda i de rika brukspatronsfa miljerna. Hvem vet? — Kanske fanns det behagliga döttrar, för hvilka det möjligen kunde löna mödan att utbreda hela sin kon versationsgäfvas brokiga solfjäder? Hvem vet? Kanske kunde man i en ha stig vändning och förmedelst vingudens milda bjelp bli brorson till någon eller några af de mäktige bruksegarne i trakten? Sådant hade händt unge hr Melcher förut. men sin påflugenhet i denna väg hade han han några timmar efter gerningen fulikom ligt försonat genom en den ångeroch vörd: nadsfullaste afbön hos den nye farbrodern i det han kastat skulden på sin svaga hjer nag känslighet för den förrädiska cham pagnen. Den unge mannens skenbara ruelse, öd mjukhet och blygsamhbet under sådana bot göringsstunder hade alltid krönts med den beräknade framgången och alltid fastare till knutit det nyss så lösa bacchibrödrabandet. Det är ju en riktigt hygglig ung man! — hade farbrodern vid sädans tillfällen ut ropat, — Så uppmärksam, så ångerfull och så biygsam! Ea riktigt städad ungdom! Der ser man ändå hura champagnen kan spela upp den allra anspråkslösaste till på flugenhet och öfvermod. Nenej men! In vinum veritas är inte alltid ett träffande ord språk! — slutade brukepatronen, som liter