Aftonbladet – 31 januari 1874, sida 2

tegintande öfverlemna denna undervisning t presterna. Likasom undervisningen i eckning meddelas af facklärare, gå bör föråilandet äfven vara med religionsundervisingen, För denha är presten fackman ;chwalb anser det onyttigt, att skolan Sys el-ätter sig med bibelkanskap. Ett annat käl för afskaffandet af religionsundervisingen i skolorna ligger för talaren derati, tt föräldrar vid valet af lärare för sina arn icke taga i betraktande denne lärares onfession eller trosriktning, hvarigenom fta den konflikt uppstår, att barnet i ekoan får höra något annat än af presten. Jerigenom råkar det ofta i den ställning, utt det icke vet hvar sanningen egentligen ärege, och en ytterligere följd häraf blifver n omisskänlig slöhet för religiösa lärdonar och intryck. För det tredje finnes insen enhet i organisationen af religionsanlervisningen, och talaren anser detta icke eller under nuvarande förhållanden vara möjligt. För att emellertid kunna öfveremna hela religionsundervisningen åt presten, mäste denne hafva mera tid dertill än nan hittills haft. I ett annat hänseende bör skolan göra mera. Hela undervisningen bör vara religiös, i det att läraren i alla läroämacn söker frawkalla intryck af kärlek och Mlvar. I bvarje läroämne kan något göras ill förmån för odlandet af den religiösa zänslan hos barnet, i historia, naturhistoria, geografi (inlärande af Palestinas fysikaliska och topografiska förhållanden med antydninr om detta lands historiska vigt), i räkning (talens cändlighet, sådan hon isynserhet framträder i deras mäångfuldigande och lelbarhet), och slutligen erbjuder den språk liga och historiska behandlingen af läsestyckena rikliga tillfällen till odling af det religiösa. I slutet af sitt föredrag framhöll dr Schwalb, att måpgen torde tänka, att ban fött en god religionsundervisuing och dock icke blifvit särdeles from, och mången an: nan äter, att bans religionsundervisning varit så dälig som möjligt, och att han dock bar en djup religiös käuvsla. Detta kan leda till den falska slutsatsen, att religionsundervisningen i ejelfva verket uträttar mycket litet och är temligen ovödig. Han tänker härvid, såsom Paulus skritfver, att den ene planterar och den andre vattnar och slatligen Gud gifver den växtkraft, som måste vara medelpunkten för allt religiöst lif. Föräldrar, lärare, uppfostrare, vi menpiskor öfverhufvud, kunna endast nedmylla det höga, ädla fröet och efter måttet af våra insigter och kunskaper söka bidraga till dess utveckling, men deas tillväxt och lifskraft ligga i en högres hand, för hvilken vi i ödmjukhet mäste böja 038.