Aftonbladet – 31 januari 1874, sida 2

Modersmålet såsom ämne för muntlig pröfning i afgångsexamina vid elementarläroverken. Angående denna fråga väckte hr Jonas Andersson i Häckenäs sisilidoe onsdag uti Andra kammaren en motion, hvilken vi anse förtjena och böra komma till vära läsares kännedom, Nu mera, då ingen nekar, att modersmålet är ett af skolans vigtigaste och svåraste Undervisningsämnen. tyckes det i sanning vara lindrigast sagdt besynnerligt, att det ej anses värdigt att ingå i den muntliga pröfningen i afgångsexamer. Att undervisvicgen i svenska, isyarerbet dä hon skötes af mindre nitiska och kunniga lärare, skall lida men af derna i sjelfva afgångsstadgan indirekt uttalade ringaktning, det säger sig sjelf, Motionären påminner särskildt om den obenägenhet, som mindre rikt utrustade ynglingar måste hysa mot ett ämne, som de ej behöfva för sjelfva examens skull vinnlägga sig om, mer än som nödvändigt är för att kuuna skrifva en hjelplig uppsats. Tänker man närmare på saken, så måste det äfven för bättre hufvuden vara en lockelse att företrädesvis egna sig åt sådana studier, som lönas med vitsord i afgångsexamen. Hvilken gosse gläder sig icke i hoppet om ett högt tyg-antal i den svåraste af alla examina? Ian kan derigenom i rikt mått bereda sig dem för en yngling renaste af alla njutningar, den att göra föräldrar. syskon, vänner och slägtingar glädje, han kan hafva direkt ekonomisk fördel af en bög betygssiffra, t. ex. vid ansökningar till stipendier o. s. Vv. I samma mån, som anspråken på undervisningen i svenskan stiga, blir det ock en rättighet för lärarne i detta ämne att få detsamma upphöjdt till jämnlikhet med de öfriga. Men dessa ansprik stiga oupphörligt och det med all rätt, ty de bafva förnt varit oformligt små. En granskniag at till och med de senaste årens svenska examensuppsatser, skall lätt öfvertyga om att löärarnpe alltför ofta nödgas förklara mognav ynglingar, som i sjeltva verket äro ganska omogna. Men orsaken till detta ganska ledsamma förhällande är utan tvifvel ofta att söka i den falska föreställningen hos ynglingarna, att de kunna uppöfva sig i att väl behandla ett språk i skrift, utan att grundligt etudera detsamma. Den invändningen att svenskans upptazande i den muntliga pröfningen skulle öka ifveransträngningen, afvisar motionären ganska riktigt med den anmärkningen, att om sådant är att frukta, så går det an attläta sågot annat för den formella bildningen och ör lifvet mindre maktpäliggande ämne träda illbaka och lemna rum för det nu nämnda. Vi dela follkomligt denna uppfattning och illåta oss härvid äfven nämna, att senaste skolkormit i sitt den 23 Juli 1872 afgifoa etänkande (sid. 270 o. följ.) på anförda grunlar uttryckligen förklara, att kristendom och i!ogofisk propedevtik både kunde och borde iteslntas ur mogenhbetspröfaingen. Genom ;n sädan uteslutving, tillägga komiterade, skulle möjligen också i någon män kunna