Aftonbladet – 31 januari 1874, sida 2

vände Eva ryggen, visste gumman också att det betydde en förnäm afklippning at samtalet och att ingenting kunde förmå den bortskämda pilten att fortsätta det, förrän han sjelf ansåg det nödvändigt. Ge mig en silfvermatsked, Eva! befallde den unge berrn i bvget. Nej, ge mig en träsked. Men hva ska hjertegrynet mitt... Inte räsonnera, bara hörsamma, gummslill! Jag har en god id6! När bar väl lilla Melcher annat ?s Smickrerska! — Den der träskedea duger nu, men om en halftimme är han oduglig ! Med dessa mystiska ord skyndade den lille fabrikören pilsnabbt ut från köket, i hvilket samtalet förts och å Melchers sida alltid med en viss uppstyltad ton, gom alldeles hänförde trotjenarinnan och tidt och ofta kom henne att utropa: Gud fader! Så det barnet kan tala, och så lärdt och städadt han talar sen! Ja, blir kan inte prest, så är det en stor olyeka! Den lysande id, som så plötsligt öfverfallit vår unge affärsman, upplöste sig helt sisopelt och prosaiskt i en liten tjärpyts, som stod i ett hörn af gårdsplanen utanför köksfönstret. Utan att Eva märkte något, iklädde sig den lille knäckfabrikanten skyndsamt gårdskarlens bläs förkläde, som låg kastadt öfver en vattentunna, och ilade med tjärpytsen en genväg fram till lusthuset, fullkomligt dold af några yfviga vinbärsbuskar för sina väntande kunder, hvilka redan högljudt förklarat sin otålighet vid stora grinden på andra sidan trädgbördens hörn. Han stod derhu -säsom vi nyss sniydt — strålande af fröjd öfver det lyckliga intallet, och öste tjära i de små knäcklådorna, då och