Aftonbladet – 31 januari 1874, sida 2

barnen lära kärna de gamle israeliterne elle: judarne, deras lefnadssätt, deras åsigter om Gud, verld, himmel, erkeenglar och djetlar, deras sätt att tjena Gud, de båda gestälter, i hvilka deras religion fraaträdde,i templet i Jerusalem och synagogorna. synagogorna förefonnos de gamla heliga ur kunderna, Jesu och apostlarneg bibel, det Gamla testamentet i vår bibel. Det värderikaste och bästa i densamma böra barnen läsa och — lära förstå, Jesus åberopade sig alltid på det Gamla testamentet och sade derför äfven: Jag är icke kommen till att upplösa, utan till att fuliborda. Vidare skola barnen göra en mycket noga bekantskap med Jesus sjelf, men icke såsom Gud eller halfgud, utan säsom med idealet af en i Gud lefvande, fullkomlig menniska. Bergspredikan, likoelserna och kärnspråken i hans tal skola de lära känna, på det de må begripa hans öde, inse hvarför han såsom sanningens vän måste sluta sitt lif på korset och hvarför lärjungarne så mäktigt grep. a af hans lif och död, avt de ännu sågo ho nom vandåra lefvande ibland sig, då han låg i grafven. Vidare skola barnen lära känna ahgot af de paulinska brefven, den kristas kyrkans urhistoria, den apostoliska irosbekännelsen säsem ett vördnadavärdt minnesmärke af en förgången tids andliga riktning, reformationens föregångare, en Wiclet och Huss och slatligen sjelfva reformatorerne, Luther, Zwiogli och Calvin m. fl. Det är äfven nödvärdigt, forsfor dr Schwalb, att inlåta sig på skilnaden mellan katolicism och protestantism, mellan gammaltroende och nytroende eller ortodoxe och frisinnude. De frisinnade äro reformatorernes bästa efterföljare, de gammaltroenåe bröderna deremot reaktionärer, hvilka vilja återgå till den stånipunkt. på hvilken det sextonde århandradets bildnipg befonn sig. För konfirmationsundervisningen måste härpb följa en framställnivg af det kristliga lifvet, en praktisk anvisning till fromhet och dygd, en framställning om polyteism och dualism i religionea, och en förklaring hvarför man icke mera kan tro på Kristi hela eller halfva gudomlighet, på erkeenglar och djeflar. Verk ningarna af tron på en Gud skola åskädlig göras genom higtoriens vitnesbörd. Kun skapen om en gudomlig styrelse i historien så väl som i naturen leder barpen vid profeternes hand till ett fromt lefverne. Dr Schwalb-belyste nu den etiska delen af religionsundervisningen och framställde såsoni sedelärars medelpunkt den stora och höga tanken om himmelriket eller Guds rike på jorden. Såsom föremk! för undervisningen måste denns tanke afklädas sin orientaliska, poetiska drägt och öfversättas på vesterländsk, begriplig prosa. Himmelriket betyder det iycksaliga tillstånd, i hvilket menskligheten bör lefva, i hvilket det icke mera finne: nbgot elände, något krig, nägot armod eller någon torftighet, der hvar och en genom nyttig verksamhet bidrager till det helas välfärd. Här skall framhållas den höga batydelsen af arbetet, hvilket, utfördt på det rätta sättet, är en äkta och sana gudstjenst. Från denna ståndpunkt skola barnen enklast och natur ligast lära att förstå de tio buden. Ett trögt, munkartadt lif kan icke vara en menniskas bestämmelse. Här skall framhållas skilna den mellan den protestantiska och den ka tolska fromheten, hvilken senare, oaktadt all skönhet i de former, under hvilka hon framträder, gagnar till intet, men skadar oändligt mycket, Säsom befordringsmedel för ett gedligt-religiöst lif förordade dr Schwalb för det första bot eller sinnesändring och bättring, som allena är i ständ att skapa den nya menniskan, för det andra bönen, men hvarmed icke bör förstås ett tanklöst uppramlande af utantill lärda stycken utan en fri sammansättning af egna tankar, känslor och önskningar, och slutligen för det tredja den heliga skrifts läsning, hvilken gör oss bekant med fromhetens och dygdens störste hbjeltar i förgångna århundraden och med herren Jesus, hvilken icke var någon Gud eller halfgud utan en menniska, i hvilken fromhetens och dygdens högsta idealer framträda förkroppsligade. Efter dessa framställningar betonade dr Schwalhb nattvardens höga betydelse enligt den Zwingliska uppfattningen, i hvilken de. visserligen förlo rar siv magiska kraft, men likväl och kanske i ännu högre giad än förr blifver en näring för själen. På detta sätt invigda i den protestantiska religionen, skulle barnen begripa den rikedom och välsignelse, som ligga i en gudstjenst, hvilkon innehåller alla dessa nåderedel. Men den sedliga menniskan växer och stärkes icke blott inom kyrkan; hon skall äfven möta lifvets pröfningar och i dem mogna till fulländning. Den tredje synpunkten, eller huru religionsundervisningen skall meddelas, bestämde dr Schwalb närmare genom frågan: hvilken skall meddela densamma? Härpå gifvas trenne svar: familjen, kyrkan och skolan eller föräldrar. prester och lärare. Modrens oegen nyttiga, sjelfuppoffrande kärlek är, så att säga, det första stycke religion, som träder barnet till mötes. Modren lär barnet att bedja, innan det kan tänka, och utvecklar derigenom aningen om det gudomliga, 8edermera skola båda föräldrarne gemensamt inverka på barnet i religiöst hänseende, och härvid mäste den önskan uttalas, att husandakten, som, hos många råkat i glömska, l: åter måtte komma i bruk, Utan det reli-l giösas odling i hemmet, visar sig hvarje följande religionsundervisning till sina re sultat onyttig och obetydlig. Prestens reli-: giongundervisning förbigick dr Schwab med tystnad, vi veta icke af hvad skäl, men han : utbredde sig temligen utförligt öfver be-l: bandlingen af samma ämne i ekolan. Sko-! lorna gjorde, enligt hans tanke, i fråga om . religionsuudervisningen i et hänseende för: