Aftonbladet – 31 januari 1874, sida 2

af skolpojkarnes begärligaste läckerheter. den gå kallade knäcken — en blandning af brun sirup, mandel etc. Ingen handels. vara har en så strykande afsättning, och ingen uppoffring är så stor, att icke de små läckermunnarne skulle känna sig mäktiga af den, för att få njuta af denna barndoms årens himmelska manna. Men vi mäste nägot närmare motivera tolfåringens mystiska sysselsättning. Melcher Winke, som alltid fann sin lilla handkassa för klen för sina många behof, hade reåan förut några gånger i hemligt förbund med den gamla Eva fabricerat och försbklt knäck till skolkamraterna, men i dag hade han röäkat ut för missödet att mamma — som upptäckte den fördolda industrirörelsen och ogillat den för dess snaskighet, säsom orden föllo till stor barm för tillverkaren — medtagit sina skafferinycklar och så: lunda beröfvat trotjenarinnan alla utvägar att bispringa sin gunstling. Gamla Eva stod just i begrepp att med sina egna sparpengar gå bort till kryddbo den för att köpa de behöfliga knäckingre dienserna, då det plötsligen glänste till i unge Melchers ögon så der, som när en id alstrar sitt stjernskott på tankers himmel. Behöfs inte, Eva! — Spar dina pengar. gummalill! Jag kan använda dem en an nan gäng. I dag tänker jag göra en ly sande affär, såsom pappa kallar det ibland när ban köper och säljer sina egendomar. Melcher knäppte med fiograrne och smålog. Hur menar hjertegrynet mitt? Ja, gummalill, det fär du inte veta. När Melcher beledsagade sitt smekande gummalill med en klapp på den gamla: skrynkliga kind, var han alltid oemotstånd lig; — men när han efter ett sådant gunst bevis svängde sig om på klacken och tyärt