Aftonbladet – 28 januari 1874, sida 2

klaras myndig blef Ferdinands uppförande helt och hållet förändradt. Han började skrifva noter igen som han inte gjort på långliga tider, och fastän han derjemte äfven talade om den tilltänkta konstresan. så var detta en gammal visa, som jag inte brydde mig om att lyssna på, då det aldrig hade kommit längre än till talet derom Jag vilie nu åter försöka i det längsta, om jag ej kunde stanna hos honom, men af skadan blir man vis, hur enfaldig man än är, och derföre uppsökte jag ännu en gång advokaten för att få veta hur jag skulle kunna bevara mina penningar, nä de kommo i mina egna händer, så att de inte skulle gå samma väg som alla mins föregående inkomster. Jag förklarade mig villig att dela min lilla förmögenhet med min man, men för att inte stå alldeles på bar backe i ålderdomen ville jag nu int att allt skulle förslösas. Man sträfvar och arbetar i ungdomen, men det finnes vä knappt någon menniska, som inte önskar at få ro på gamla dagar. Derför kom det också som ett äskslag öfver mig, då jag hörde att jag på inte sätt utan min mans bifall kunde röda öf ver mina penningar, ty vår egendom vor gemensam, allt som var mitt, var äfver bang, och allt hvad jag kunde förtjena skull också tillhöra honom, om jag icke kom ir med en ansökan att han, på grund af slös aktigt lefnadssätt, skulle dömas förlnstg denna rätt. Det var mig omöjligt att för stå hvarför lagen skulle vara så härd px-0 qvinnorna, hvilka dessutom likväl så cf aro tillbakasatta och förtryckta, och då jas ännu en gång frågade advokaten om då verkligen kunde vara så, svarade :han, a det gjorde honom ondt om mig, det vore nt mycket illa stäldt för mig, men emot lage