Aftonbladet – 28 januari 1874, sida 2

var han 684 förframtiien? Hvad åmnar kan I vinlägga sig om att göra, om han under då ji: ny parlamentsperiod förblifver i spatsen för : en Jibefal rögering? För att börja med fi 1atisörng tror mr Gladstone, att den tidj: kommit, då det är möjligt nu terkställa det ) ullständiga upphäfvandet al iftomstökat. i ten. Detta är en åtgärd, som vi sjelfve fölan yrkat såsom verkställbar och såsom säker ört allmänt hifall inom landet. Mr Glad stofes pkriftelsb Visåt, hurn den kan vidtagas, visserligen icke utan tuppolringar,! men synbarligen utan någon fara för finanterna, Inkomstskattens afskaffande skall säkerligen af sig sjelf leåa till en märkligt populär budget: Mr Gladstone förnyar ut: talandet af den åsigt, han rödån mer än en gång yttrat, att valrätten inom grefskåperra bör utvidgas efter samma princip, som till så mycken belätenhet blifvit tillämpad i städerna. Han hade äfven, säger han o88 i min ekrifvelse, framstält, shsom ett af de förstä öfverlåggnitgsämnena för nästa session, ett förslag till skattelindring I sams manhang med en reform af den lokala beskattningen, Lord Bussell,somatf belsoskäl sett sig hindrad ätt honöröfa git löfte om att presidera vid ett stort folkmöte, 2vm I går skulle hällas i London för att uttrycka er gelsmännens sympatier för Preussen i dess strid mot ultramontanismen, har med anled: ning deraf tillskrifvit sir John Murray, president för den protestantiska föreningen, ett bref på det att hais tuteblifvande icke skulle göras till föremål för falska ättydningar. Jag förklarar i öfverensstämmelse med alla frihetens vänner och som jag hoppas, den engelska nationens stora flertal, heter det i sititet af brofvet, att jag icke längre kunde kalla mig en vän af borgerlig och religiös frihet, om jag icke uttalade min sympati för den tyske kejsaren i den ädla strid, i hvilken han befinner sig. Enskildlieterfä I de tyska lagarne angå oss ej. I hvarje fall kunna vi so, att den ty ske kejsarens sak är frihetens sak och ätt påfvens är slafveriets. Den ädle lordens bref vitnar visserligen om hans värme för förnuftets ech samvetefrihetens sak, men en fråga blir om dessa Htäfvudfektorer i meneklighetens andliga utveckling värnas och befrämjas genom häfdandet af dem princip, som Preussen förfäktar i sin strid mot ultramonptanismen, Såsom vi förut omnämnt, har 2 rhbe tarekongress i denna månad samman trädt i den engelska fabriksstaden Sh effield, hvilkens förbandlingar i hela England följts med stor uppmärksamhet. Denna kungrese består nemligen af delegerade för alla yrkesföreningåfna lirade unions) i England. Den höll sina sammanötråden i oyk: terhetsförsningens lokal (Temperance Hall) inom hvilkens väggar inga spritdrycker få finnas, Deltagarnes antal uppgick till minst 150, och förhandlingarna försiggingo med större ordning än i många lagstiftande församlingar. I den oförgonliga strid, som nu föres mellan arbetärö och arbetsgifvare, har man icke alltid inskränkt sig till ärbetsinställningar å de förras och fabrikergat stängande å de senares sida, utan man har på båda sidorna genom användandet af åt skilliga andra medel sökt försvåra striden för motståndafie. Do strikande arbetarne ha sålunda ofta utöfvat ett moraliskt eller materielt tryck på sina kamrater och på främmatde arbetare, som inkallats med stora kostnader, för att hindra dem från att arbeta. Arbetarne ha begagnat sig af ett ögonblick, då efterfrågan på deras arbete varit stark, för att fordra högre lön, och om denna nekats har man sett dem lemna arbetsgifvarne hastigt utan att gifva dem tid att skaffa sig nya arbetare. Härpå ha arbetsgilvarne svarat med att förmå parla mentet att antaga åtskilliga lagar, hvilka, om de alltid strängt tillämpades, skulle omöjliggöra icke endast hvarje ekonomisk strid, utan äfven möjligheten af hvilken som helst yrkesförening af arbetare. Dessa lagar användas visserligen endast sällan, men de äro dock ett Damokles-svärd, som alltid hänger hotande öfver arbetarnes hufvud. Det är just dessa lagar, som föranledt anorånandet af ärliga kongresser af delegerade för yrkesföreningarna. Dessa kongresser ha nemligen för sig ställt den uppgiften, att agitera för afskaffandet af de lagar, som anses skadliga för arbstarne och antagandet af andra, som kunna anses nyttiga. Detta är en punkt, som man särskildt måste ihågkomma, om man vill förstå dessa kongressers verkliga betydeltee. Stridens föremål är egentligen af samma natur som det, hvilket föranledde bildandet af yrkesföreningarna. Skillnaden var blott, att då var det de större arbetsgifvarne, som yrkade upphäfvandet at vissa lagbestämmelser (skrålagarne) som hindrade den fria konkurrensen, under det de mindre industriid; karne och arbstarne yrkade deras bibehållande säsom skydd mot den stor, industri: ens inkräktningar; nu deremot är det arbetärne, som yrka på upphätvandet af vissa lagar, hvilka inskränka deras frihet till förmän för arbetsgifvarne. När vi tala om arbetare och arbstsgifvare, mena vi endast dem, som faktiskt befinna sig i strid mot hvarandra; ty det måste anmärkas, att de engelska yrkesföreningarna tillsammans räkna en million medlemmar, men i England finnas, så vidt man vet, tillsammans fem millioner arbetare. Å andra sidan bör icke höller förbises, att bland arbetsgifvarne finnas nägra som göra gemensam sak med arbetarne, och bland dessa vilja vi nämnna Mundella, som för närvarande deltager i kongressen i Sheffield, och åt hvilken man gifvit en rådgifvande röst, samt Samuel Morley och andra, af hvilka flere hafva säte i parlamentet. Redan den första