Aftonbladet – 28 januari 1874, sida 2

far ville förbarma sig och hjelpa mig at komma från staden, från min man, från hel: det eländiga li? jag der förde. Och han hjelpte er verkligen? frågade jag; ni vistas ju nu hos edra svärföräl drar ?s Ack, Gud bjelpe mig, nej, visst intel svarade hon, Hans svar var mycket vän ligt, nästan rörande; jag förstod nog bu han hade varit till mods, då han skref, skils messan ville han inte veta af. Han bad mig betänka hvad gom skulle bli af Ferdinand om han helt och hållet föll i händerna på däliga qvinnor, dessutom förmånade han mig att vara tålig, trö att vår Herre styrde all till det bästa, äfven för de otaliga menni skor, hvilka felat men ängrat sig och blif vit upprättade, och tillade på de sista ra derna att han som far icke kunde taga på sitt ansvar att bifalla skilsmessa så länge han ännu hads någon makt och isyndighet öfver mig. Hvad jag sedan företog mig det blefve min ensak, som jag bade att afgöra inför mitt samvete och vär Fader i him melen. Tse fjerdedels år återstod ännu inna jag fyllde mitt tjugnfjerde år; det val en plägsam tid, jag hade svårt att beslut: mig, ibland ville jag skiljas, ibland inte Stannade min man någon enda gång hemma eller försäkrade han mig att allt skull blifva annorlunda, så började jag åter hop pas på att kunna härda ut och gaf honom gerna allt som jag möjligen kunde undvara Mycket var ået visserligen inte, ty nästalr hela min ränteinkomet gick åt för att be tala jadarne den procent de skulle hafvapt de tvåtusen thaler vi lånat, och blef någo öfver, så var det disponeradt långt i för väg. De sista dagarne innan jag skulle för