Aftonbladet – 28 januari 1874, sida 2

skrattade, då hon började tala härom. Slutligen blefvo de nästan oskiljaktiga Ferdinand och hozm; hela dagar kunde förgö utan att jag såg en skymt af honom, men om jag, när ban kom, hade några grorcher i min kassa, så tog han dem ifrån mig med lock eller pock, ehurn jag sjelf ofta led verk lig nöd, mera än någon då visste af. Och dertill en ständigt aggande hjertesorg, stän diga strider, ständiga ledsamheter! Fill slut talade han knappt nägonsin till mig utan att gräla. Sådant tär på krafterna, jag föll af, blel allt mera klen och mager och måste till slut förklara att jag ej stod ut längre och att jag ville skiljas vid honom, Djupt kränkt och förbitirad som jag var, fastnade doch orden på tungan, då jag ville säga honon det; jag hade icke mod att ze på honom och trodde att han tvärt skulle neka eller åt minstone vilja förehålla mig huru jag infö! Guds heliga altare hade svurit att förblifvs honom trogen i lust och nöd intill ändan. I dess ställe skrattade han högt. Skulle vi skiljas? utropade han, då får du all vänta tili dess du blir myndig, eller tror dt kanske att gubben derhemma är med om det: Utan förmyndarens bifall kan du ingenting göra.n Jag ville ej tro att så var, utan gick til en advokat för att fråga honom till räds. men det förhöll sig verkligen så som Fer dinand hade sagt. Dock kunde jag verkli gen icke härda ut längre och skref derföre till far, berättade honom hur allt hade varit allt hvad jag genomgått samt besvor bonom. för Guds skull, att icke sätta sig emot vå kilsmeasa. Skulle det så fordras, ville jag gerna dela hvad jag hade med min man, jag kunde ju gerna nöja mig med mindre, blott