Aftonbladet – 28 januari 1874, sida 2

gick jag aldrig bort, numera kom ingen a Ferdinands bekanta på besök, och jag ville åtminstone i allt hvad på mig berodde för söka att hushålla och lefva, så att det e skulle gå som förut. Den enda af hans fordns vänner, som ännu kom till oss någon gång var en korsångerska, men just henne hade jag allra helst önskat slippa taga emot. Hon var mycket äldre än Ferdinand, mer det syntes väl att hon fordom måtte ha va rit vacker; nu hade hon förlorat rösten, spe lade endast statistroller och var i ständig förlägenhet för penningar, ty hon var alltid fint klädd och dessutom mycket svag för att äta och dricka godt. Hon var den egent liga orsaken till Ferdinands förderf, han hade alltid varit mycket tillsammans med henne, mer än rätt var, och ehuru hon till en början lätsade som ville hon hjelpa mig innan jag blef van vid stadslifvet, så märkte jag dock snart att allt hvad hon rådde mig till eller hjelpte mig med utföll illa och skedde på min bekostnad. Jag hade beklagat mig öfver,detta några gänger, så att Ferdinand hörde det, men utan någon påföljd, hvarför jag sjelf lät henne förstå så grannlaga som möjligt att jag ej tyckte om hennes närvaro och efter en tid kom hon heller icke mera; men Ferdinand gick i stället eå mycket oftare till henne hvilket var mycket sämre än om allt skett under mina ögon. Tillika talado hon jemt om att göra en konstresa, då Ferdinand skulle följa med henne, och när hon en gång kom på det kapitlet, kunde hon berätta om allt det guld hon skulle skära med täljkuifvar, alla de trinmfer hon skulle fira, sä att man ej blef klok på om det var andra eller sig sjelf, som hon ville bedraga med alla dessa herrligheter. Jag tror likväl att hon verkligen inbillade sig att det kunde blifva