Aftonbladet – 27 januari 1874, sida 3

Fullom. Naturvetenskapens under, 1856. Ebdrard. Tron den heliga skrift och nat forskningens resultater. Öfversatt, med anmärk nin-gar och tillägg 1862. . Evangelierna och Epistlarne, jemte de tvenn frgångarnes nya predikotexter på alla sönoc helgdagar, jemte historien om lidande, död uppståndelse och himmelsfärd. ed förklarir gar och tillägg, 1863. i Luthardt Apologetiska föredrag öfver Christer domens grundsanningar. Öfvers. 1865. (Deinc terna förekommande citaten ur skalder äro hä öfversatta af annan man. . i Staudt, Fingervisningar till innehållet oc sammanhanget af den heliga skrift, för lärgirig olärda. Öfvers.. 1865. . Tischendorf, När blefvo våra evangelier föl fattade. Öfvers. 1865. . Pressense, Evangelii land. Anteckningar un bd en resa i Österländerna. Öfvers. med tillägg 66. . Chronologisk handbok i Christna kyrkans hi storia, i samband med allmänna historien, til medlet af innevarande århundrade. Med geogra fiska upplysningar, öfversigt af de förnämst kyrkliga samfunden, och de icke-kristna religio nernas tillstånd vid samma tid, samt utförlig namnoch sakregister. 1868. . Ännu få veckor före sin död medbann den fi tige och samvetsgranne arbetaren i vingården at ill svenskan öfverflytta Delitzschs Handtver karelif på Jesu tid; ett bidrag till den ny-testa mentliga tidens historia-; äfven denna, såson vanligtvis alla bans öfversättningar, försedd met värdefulla upplysningar och noter. Han med hann till och med att läsa sista korrekturet ehurn han ej fick upplefva bokens utkommande i bokhandeln. Om man granskar denna, sannolikt dock e fullständiga lista på litterära arbeten samt der jemte tager i betraktande att B., under de flere år han var skollärare, oaktadt all sparsamhej och ordning ovilkorligen såg sig tvungen att för att uppehålla sig och sin familj, gifva en skild undervisning; att han derjemte alltid fann: redobogen att vid litterära och vetenskapliga ar beten bispringa dem, som derom anlitade honom, med ganska omfattande granskningar och EPP lymningar: att han, oaktadt med åren tilltagande öfhet och sjuklighet, i det allra längsta ensan uppehöll pastoralvården i sitt vidsträckta pasto rat; samt att han derjemte fann tid att fort sätta sina omfattande studier i de mest olikar tade grenar af vetande, samt uppmärksamt följde nya företeelser såväl i litteratur som politik, och att han, oaktadt sin ansträngande verksamhet och sin sjuklighet, städse bibehöll den blidhet i lynne och den äkta humanitet, som så fördelak tigt utmärkt honom; så är naturligt att hvarje oförderfvad menniska, som med honom kom ji värmare bekantskap, måste känna sig varmt dra gen till den redlige, änspråkslöse och karakters: aste mannen. Ehuru ograduerad, skulle B., på grund såväl af sin vackra pastoralexamen samt dervid er hållna betyg, som på grund af utgifna skrifter och tjensteår, tidigare än som nu skedde kunnat erhålla ett första klassens pastorat. som han ock mer än en gång uppmanades att söka, Men han förklärade bestämdt att Han hellre väntade på ett pastorat af andra klassen. emedan han ej illtrodde sig, att sköta ett alltför stort pastorat och att han ej ville söka en tjenst, den han ej tilltrodde. sig sköte, ej. ville .eftersträfva eller emottaga hågon sinekur. .Deremot trodde han sig .om att kunna sköta ett mindre pastorat, der han snart kunde, lära känna församlingsboerna samt-vid sockenstämmor.och andra sammankomster. kunde anmoda hvarje sig yttrande att träda honom till sidan och tela med höjd röst. Några anslag för obemedlade lärde, i ändamål att sätta lem i tillfälle att uteslutande egna sig åt vetenskap och forskning, finnas också ej i vårt land; atan äro desse der snart sagdt tvungne att kasta sig in på tjenstemannabanan. — Som det nu var, lröjde det temligen länge med B:s presterliga befordran. Måhända var det ock en lycka för B. att ban 2) sökte och erhöll något större pastorat: säkert Är att han aldrig ångrade sin förflyttning till Hjulsjö, likasom att han. om äfven med full relsa och kraft. aldrig skulle velat tänka på att öka sig derifrån; och det är hedrande för såväl vastor som församlingen att han under sin 17wiga tjenstetid alltid lefvat i det bästa förhålande med församlingen, af henn6 högt aktad ch afhållen. Bergstrand hvarken eftersträfvade eller erböll några yttre utmärkelser. Äfvet hats litterära rerksamhet afsåg uteslutande att gagna, att prida upplysning, icke att bereda honom någon ner eller mindre rik vinning af bifall Om han l varit så fullständigt fri från allt partisinne, å obenägen att svärja något partis fana, skulle lans litterära verksamhet otvifvelaktigt kunlat inbringa honom mera båda af ära och ennirgar, än nu blef fallet. Men de försök. om från ett och annat håll ej uteblefvo att rärfva honom för syften, dem.han ej i allo kunde villa, blefvo af honom tillbakavisade. Sålunda kom det sig att ett och annat af hans arbeten iom, ifall han af partiet räknats till en af de fåra, ng skulle utbasunats och kolporteats såsom. vötverträffligt, nu. antingen. rent af örkättrades eller, med tystnadens vältalighet, emnades åsido. Exempelvis må här nämnas ans utmärkta. kyrkohbistoriska. arbete. Det är emligen naturlig att han, den lärde bibelforskaen, som i allt hufvudsakligt och med öfvertyrelsens hela värme stod R evangelisk-luthersk rund, icke kunde underlåta att i detta arbete åta denna sin på samvetsgrann pröfning grun ade öfvertygelse framlysa. Men hans handbok, f den vetenskapliga kritiken med loford bedömd, amt äfven af de ärliga granskare, som hyste en nnan tanke än han, vitsordad såsom utmärkt ör plananläggning. samlareflit, ytterlig noggrannet. sammanträngd korthet, m. m.,.förkastades f de begge motsatta ytterligheterna: å.ena sian af granskare, som mer eller mindre påverats af Tibingeroch Strassburger-skolorna och vilka funno B. allt för ortodox; å andra sidan t det teologaster och ny-e6vangeliska som hr. Er. Fahleräntz brukade räkna till ded rena änaden,.och hvilka funno honom egna allt för tor uppmärksamhet och för mycket erkännande. t män, som. af dem endast. betraktades såsom otroshjeltar-. Ännu få veckor före sin död fortsatte B. att itigt arbeta så väl med de pastorala göromålen om i studiekammaren. Men det var nu ej mer en brinnande lusten som förde honom fill arbeet, utan den stränga känslan af pligt. En förätning i enå lingan samt, såsom vi hört uppifvas, en bulnad på den andra försvårade ihög rad andhemtninger och hindrade nödig hvila. dlutligen tillstötte äfven. ett anfall af ansigts08,, som .beröfvade honom bruket af ena.ögat amt sålnada bindrade äfven läsning. Under essa förhållanden kan det betraktas.såsom en app att länge plågas, att han fck gå äded app a N mn fick gå hädan lätt af år och kefvande, trött af verlden innan erlden blifvit trött vid honom, med intill slutet ibehållen. själskraft... ? Sjelf i hög grad anspråkslös, saknade B. dermot ej benägenhet att, öfverskatta andra; och er han trodde sig-hos en, vän finhahågon förjenst, antog denna gerna i. bans föreställninj ana dimensioner. att han sällan angår dam al