Aftonbladet – 27 januari 1874, sida 3

På vägen till pantlåfareh hade jag försök räkna efter huru mycket vi ännu voro ökyl diga för mat och dryck och de mest ound gängliga utgifter, och mitt bår reste nig af förskräckelse. Hur skulle det gå till sluts! Emellertid hade vi hunnit fram till slot tet, och just som jag händelsevis lyfte upp hutvudet, kom jag att se på soldaten, som stod på vakt, det var Wilhelm, Har kände genast igen mig, det kunde jag se på uttrycket i hans ansigte; det gick som ett drag af hån öfver hans läppar, och jag kände marken bränna under mina fötter. Hur gerna hade jag ej velat vara af med den granna hatter, de obetalda kläderna och jag tänkte med förskräckelse, att han kunde hafva sett min färd till lånekontoret. Vi hade redan en lång stund varit till sammans med de andra i parken: de åto söt saker och drucko kallskål, men jag kunde ej få ned en bit, och hade göra nog med att svälja mina tårar. Ferdinand såg förtretad nt, men de öfriga brydde sig inte om mig. och det var nu ändå det bästa. Om natten ktinde jag ej få en blund i mina ögon, och på morgonen tog jag mod till mig för att riktigt tala med Ferdinand Jag föreställde bonom att så som bittills kunde vi ej lefva, och att jag måste arbeta om han icke kunde förvärfva något. Det ena rumniet skulle vi hyra ut, föreslog jag, och degesutom kunde. jag ju tvätta eller s för betalning, ja, jag ville hjertans gerna göra allt hvad jag möjligen kunde för att vi skulle blifva skuldfria och åter kunna se hederligt folk i ögonon. Uttrycketi Wilhelms ansigte kunde jag omöjligt förgäta. Tvärt emot sin vana förblef han stilla och lät mig tala till punkt; jag såg att det gick honom till hjertat; men han hade en Viss bäfvan för att riktigt öfvertyga sig