Aftonbladet – 26 januari 1874, sida 3

aldrig kunnat föreställa mig. Jag var trött på lifvet och allt hvad mig sjelf angick var mig likgiltigt. Mor talade ständigt om Ferdinand, far likaså, och i djupet af mitt hjerta kände jag ett visst agg emot Wilhelm, Byn blet mig förhatlig, jeg ville aldrig mera möta den gamle Wendland och ej heller vara qvar när Wilhelm efter ett års förlopp skulle föra hem sin brud. Mer och mer vände sig mina tankar åt att komma till staden, och när Ferdiaand återkom följande sommar och bad att jag skulle blifva hans hustru, så gaf jag mitt bifall, emedan jag på det sättet unde komma bort härifrån och ifrån allas Syn. Christel satt en stund alldeles tyst, men började sedan åter sjelfmant; hon kände sig nu likasom förpligtad att meddela mig allt, då hon redan hade hunnit så långt. Man vet nog hvad man lemnar, men ofta inte hvad man får i stället, sade hon, och jag visste det mindre än någon annan. Jag var ännu icke myndig, och derföre måste domstolen underrättas om mitt giftermål för att lemna ut ponningar till bosättningen. Skolmästaren, som var min förmyndare, styrde om allt detta och Ferdinand blef qvar hog oss hela tiden. Vi undrade väl på att kunde vara ifrån gå länge, men alla tyckte det var bra och hvar och en var tillfreds på sitt sätt, med undantag af nådig frun uppe på slottet. Hon var nu mycket gammal, men icke desto mindre deltog hon i allt, och hon skic kade efter mig för att afråda mig från giftermålet. Jag skulle icke trifvas istaden, sade hon, och Ferdinand hade hon alldeles inte förtroende för, han såg ut att vara på dåliga vägar. Jag borde stauna qvar ibya