Aftonbladet – 24 januari 1874, sida 3

INIHUIG UILl:rCcUBRLANU, VM Ha UCIakoat fjR buru de, som yttrat sig öfver dessa AMze ifrån Tlat3, Aristoteles, Longinus, Quinti lianus, till Kant, Lessing, Schiller, Goethe Fichte, Schelling, Hegel, Vischer m. fl. — valt den anspråkslösare formen ä! medde lade hsigter, samtal, föreläsningar, studie jo. 8 F.:; hvaremot Thorild tilltrott sig att framstå med ens såsom ny lagstif tare i snillets verld. vad som dernäst fäster uppmärksamhet är — fortfarande, en ligt Beskows ksigt — att nästan intet bland hans temligeå Xfallande påbud är af estetisk natur; att ingen sidaafskörhetsläran framhål les i någon ny dager — man kuiids säga, kom mer ens i fråga — ingen redogörelse meddeler för grunderna af en enda bland vit terbetens åfter, intet snille af första ordvingen karakteriseråg. Man kan fråga: huru blir en lagstiftning i silllets verld på sådant sätt möjlig? En öfverblick af kuf vadpunkterna i systemet, med anförande af de bevänkligheter, som synas möta, kan möjligen ådagaläggå I NYsA mån uppgiften blifvit löst. Thorild begynner med att uppställa en så kalläd grendsanning, den enda eviga grund för allmän rättvlse, och hvars blotta följder alla lagar äro, nemligei aw taga hvar sak för hvad den är, Men hvar gäller icke, frågar Baskow, eller bör icke denna eviga grand gälla? Kan deraf bildas någon este tisk grändsats? På denna byggas emellertid trenne lagar. Den första; att veta hvad hvad man skall döma. Åter mb spörjas: hvilken försvarlig nämndeman går ii 3 hä radsrätten utan att veta, hvilken sak han skall döma? — Don andra lagen lyder: att döma allt efter sin grad och sin art. Månne icke en vanlig arbetare, ei handtverkare, utan anspråk på kunskap om snillets lagar, Veå5mer en stöfvel eller toffel efter sin art? Men eger ej, här dylika lagbud kunna upplysa allmänheten att hädanefter hafva i hela vitterheten en äkta smak, — Den tredje lagen är denna: att ingenting göres för sina fels skull, utan för sitt värdes skuil. Hvem tviflade välnänsie derpå? E!ler hvem skrifver med föresats att misslyckas? Eu dylik lag är emellertid tillräcklig att göra all vitter granskning omöjlig, om, när någen föresatt sig att skapa ett mästerstycke, man icke egörf rätt att visa, huru han deri felat, emedan ingenting göres för sina fels skull, utan för sitt värdes skull. Öckså kommer Tborild, på grund af denna eviga lag, till följande domslut: Det är omöjligt för nägon dödlig i sin krets (således för en skaid, inom vitterheten) att vilja göra en skönhet och dock göra en fulhet.x . Så längt Beskow. Ljunggren delar ihetvudsak dessa åsigter, hvilka emeilertid enligt hvad vi föreställa oss innehålla vissa öfverdrifter. Det mb nemligen väl vara sant. att segern icke ensamt tillhörås Thorild, lika litet som den längre fram eusäåmt till hörde Atterbom och de med honom liktänkande, ntan att den naturliga utvecklingen sjeif förde med sig ett ombyte i sinnelag och på samma gång äfven I emak, som rå hända äfven utan dessa personers framträdande skulle ledt till en slutlig förändring. Malmström har i afseende på den nyromantiska skolan sökt ådagalägga detta (Grunddragen af sv, vitterbetens historia V, sid. 306 0. f.), och Ljunggrens framställning af Thorild synes os, liksom Beskows, äfven gå ut härpå. Men vi tro att häriligger någon förrätt, Skall ei maskin fortgå, så behöf7es det gerna kuggar i bjulen eller något lermed liktydigt — utan att vilja jemföra itteraturutvecklingen med en mekanism, meka vi blott med detta exempel antyda att m icke de och de redskapen funnits, så kulle andra sådana framträdt, hvilka visserigen kunde varit af samma nytta för det hela. )eh att Thorild vid i fråga varande utvecking varit ett verktyg, lär man väl aldrig unna med fog bestrida, äfven om det vid en trängare undersökning visar sig att han stått å fransk mark, men väl att märka, stödd vid lousseau — såsom ock Ljunggren så uttöm nande framhällit — med andra ord hang öredöme var den fransman, i hvilken de tyska eformatorerna: Herder och hans efterföljare oro rotfästa, liksom man väl i allmänhet an vara befogad säga, att egentligen från Wusseau utgå de mäktiga bufvudströmnin: ar, som sedan ättio år befruktat Europa. Vi ha i detta afseende nyligen sett i Revue (es deux Mondes den träffande anmärknincen, att medan Voltaire mera verkat på puliken så har Rousseau dragit till sig taanpgerna och uppväckt skriftställarne. Att len nya skolan i Sverige skulle alldeles utan srund sett upp till Thorild såsom till en rägrödjare, bland annat i fråga om den anlefattiga härmningen af antiken, synes oss nnebära en alltför stor sjelfmotsägelse och i kunna ej heller föreställa oss att svenska ritikens mäålsmän sedermera under mer än tt halft sekel: varit alldeles duperade, så nycket mindre som Thorilds af Geijer ut rifna samlade skrifter gifvit äfven andra än pecialforskare tillfälle att bilda sig ett eget mdöme om Thorilds författarskap. Hvad ör öfrigt särkildt angår Thorilds snillrika Kritik öfver kritiker, så är det blott skenart slående, hvad Beskow anmärkt om dess ent estetiska ohällbarhet, eller snarare, så tt säga, estetiska obefintlighet. Viskola söka tt visa detta, men vilja först — för att omma på det klara med hufvudpunkterna i ;eskows framställning — antyda, hvad han nser Thorilds egentliga författareuppgift afva varit, om denre följt naturens fingerisning. Egetnog, synes Beskow hållit före, tt Thorild som författare alldeles icke blef vad han borde blifvit. Thorilds verkliga allelse, menar Beskow, var att blifva en umorist af första ordningen, en svenskl. ean Paul, med hvars snille Thoriids tyckes ka nära beslägtadt, som hans lynne var ikt den godmodige germanens,. Näst ändskapen i snille med Jean Paul finner eskow att Thorild egt slägtdrag med denl: erömda engelske humoristen Sterne ochj nu någon mera, samt att deras fält varit et naturliga äfven för Thorild. Som lätt ses, kan man uppgöra hur många bypoteer som helst af detta slag samt öfvertyga .minstone sig sjelf att Thorild kunde blift en ypperlig novellist — ehurn han all rig skrifvit en enda novell! Vi kunna emel rtid ej behöfva längre uppehålla oss vid nna fixa id hos Beskow, utan återgå till horilds Kritik af kriiker. Att denna rktbara skrift aldrig kan deduceras bort AR