Aftonbladet – 24 januari 1874, sida 3

REL, DILL Per Uulg SAR EVE mr un iframför allt består i sympatien. Kritikerns förste åtgörande är sålunda att i föremålete egendomliga begränsning se dess berättigande. Kant lärde att, enär föremålen, som upptagas i medvetandet, der förefinna em Issedfödd form, så förändrar denna forms daning den mottagna bilden, ek att sanningen för oss är icke i sig sanning. Det har vigat sig att denna Jära inom filosofien blott Ivar en hypotes; det visar sig nu att der lär en regel inora kritiken, I Konstnärens anlag — så lära positivisterna — drifva bonom framkt, hans talanger leda honom vilse på samma gång som de skärpa hans omdöme; hans andes ursprungliga dai ning är skuld till såväl hans framsteg som hats misstag. Deo fläckar, hans arbetem fö rete, kunde han ej undvika, emedan hans I talang står i sammanbang med hans förvitilelser. Vi kunnas ieks tadla konstnärens missgrepp. Hans anåes form är en typ. Den kar rättighet att existera lika väl rom hvarje annan typ Det som annorstädes skulle vara eförnuft, är här förnuft. Hvarje typ är god sädarn Jen är, lika så väl inom jäsa tänkande verlden som inom den materielå. Dess mäl och dess lag är, att ntveckla sitt väsen. Ingen tager anstöt af !hägerns långa, skrala ben och magra kropp, lika litet som af hans kontemplativa och erörliga ställning. Ingen klandrar hos fregattfågeln de ofantliga vingarne, de korta fötterna. Att bägern är så mager, är hos bonom en akönhet, och det sist nämnda missförhållondet är hoz fregattfögeln likaledes en skönhet. I båda fallen uppenbarar sig en paturid, och naturforskarens uppgift är att förstå, icke att göra sig lustig öfver denna id. Kritikern är själens naturforskare. Villigt tager han emot dess olik fovmer. fördömer ingen och beskrifver dem alla. Han — N. B.! kritikern sådan har enligt posiiiviemen bör vara — han söndetrrifver intet slagg talang med ringaktning, Han dissekerar med försigtighet hvarje talang och ställer den i samma museum som de åndra och i samma linie. Han blott gläder sig öfver aaturens rikedom; han önskar den i intet fall annorlunda, han håller af den till och med i dess galenskaper och förvillelsor. Han gör ännu mera: just under sina iakttagelser ombildar han sig sjelf till likhet med hvad han granskar. Han söker så länge att förklara sitt föremåls egendomliga lifeyttringar och finna dem konseqventa, att han slntligen ofrivilligt sjelf tillegnar sig dem. Geoffroy de 8:t Hilsire sade sig hafva i Egypten, då han låg på Nilens uppslamningar, känt inom sig vakvande krokoiilinstinkter o. s. v. in absurdum. Med skäl må åst härvid anmörkas, huruledes hänförelsen för naturen jemte ettliaelsefullt kraf på sympatetisk uppfattning tillintetgjort kritikens hela grundval, på samma gång ät skilnaden upphäfves mellan skönt ock folt. Man känner burv en inkonseqveng här nödvändigt måste begås, så vida öfver hufvud kritik ekall kunna komma till stånd, en inkonseqvens, gom heller icke uteblifver. I ögonen fallande är frändgkapen mellan sådana positivieternas ytterligheter och Thorilds så länge sedan bekämpade orimliga fordringar på kritikern, hvilka icke bindrade honem gjelf från betydande inkomsegvenser, Lära positivisterna, att hvilken form som helst är god, blott den är en typ, så lärde Thorild, att hvart och ett är godt inom sin arf, att man icke kan vilja åstadkomma någonting gcdt och likväl göra nägonting alldeles rasande m. m., gom måste leda till de löjligaste skatiöljder. Likheten mellan de respektive teorlerna torde för öfrigt visa, art Sisyfi klippstycke utan återvändo spökar i sypekulationens verlå,om än det lyckligtvis icke rullar lika långt ned för hvarje gårg detta missöåe inträffar. För öfrigt beböfver man icke gå till ryktbarheter i våra dagar för att finna, att Thorilds barockaste utlåtanden ofta innebära idger som tåla att noga betänkas. Ehrengvärd, den i flere fall med Thorild beglägtade konstfilosoen, yttrar i en handskrift, som från Beskows sterbbus öfvergbtt i k. bibliotekets ego, följande paradox: Iogen är dum inom sin gränz, men hvilken är gränsen? Jag menar: hvar och ens gräns måste bestå i uteträckningen och måttet af hvar och ens naturliga lust och begär. Inom dem är ingen dum, men förledd att gå utöfver, så blir man ofta dum, kvda till och med snillet. Hur mången är icke stockdum med snille? Nog af, det eypes oss som om hvarkemr Ljunggrer eller Beskow gjort full rättvisa bt det i Thorilds författareverksamhet, bland mycket underhaltigt, verkligt genialiska och profhaltiga, särskildt i hans ofta nämnda Kritik öfver kritiker. Som meruiska har Thorild gerom Ljunggrens skarpsimniga och af faktiska bevis åtföljda framställning blifvit högst betydligt och ovederläggligt nedflyttad på den rangskala Atterbom uppgjort öfver honom och hans samtida. Som poli. tiker och samhällsförbättrare gär det honom: ej stort bättre 1), och öfver hans renmt lit terära personlighet har Ljunggren samt i någon män äfven Beskow kastat en ny och i åtskilliga fall högst intressant belysning. Dock har Ljunggren kanske någon ghog gett alltför mycket på Thorilds svaga sidor. Vi skola exempelvis anföra ett fall, der för-mildrande omständigheter möjligen kunde tagits med i räkningen. Thorild beklagade sig, som bekant, i sina litterära bataljer ofta öfver falska citator. Han hade cn gång sagt att ban ärnade skrifva en bok Om det vigtiga för mem niskoslägtet af de höga villfarelser, hvilkem boktitel Leopold, efter hans pästående, äter-rifvit med orden: Om nyttan af det allleles rasande. Fullt riktigt — anmärker Ljunggren — är dock ej här Thorilds eget vitat, ty Leopold säger: Om nyttan af stora örvillelser i vett, eller om det, som vanliga 1) Thorilds framställningar på vers eller orosa, på svenska. engelska, latin eller tyka, äro emellertid stundom, äfven rörande ans politiska favoritidger, ganska lyckligt fattade. Som prof härpå meddela vi ett itdrag ur en till Rysslands kejsare adreserad dikt i filantropisk anda: Das Glick in Alexander,. (Stockholm, bey Carl Deleen 817), undertecknad Greifewald im Jahre 806, Thomas Thorild. Ja bloss fir einen Ehren Sieg