Aftonbladet – 24 januari 1874, sida 2

tanke på något annat, och när vi voro fö: oss sjelfra, blef det aldrig något slut pi henneg lofqväden. Vid denna tid blef hon en gång ill: sjuk; det började med feber, förenad med er svår oro, hon trodde sig vara på sitt ytter sta och då hon verkligen var mycket dålig på aftonen, så vakade jag hos henne om nat ten. Hennes ängslan och oro voro mycket häftiga, så att jag ej en minut fick aflägsno mig från sängen, först mot morgonen blef det något bättre. Hon somnade en kort stand och sedan hon äter vaknat, upptriskad och stärkt af hvilan, sade hon: föga trodde jag mig denna morgon få skåda dagens ljus, men under denna försmak af dödens bitterhet var dock min svåraste oro att jag inte hade talat med dig. Hvad villo ni då säga mig? frågade jag. Länge har jag burit på deasa tankar, sade hon. Ferdinands öde lemnar mig ingen ro, och endast du kunde låta mig skiljas hädan i frid. Jag anade intet godt och fästade frågande mina blickar på henne. Hvarken du eller han bör förblifva ogift, sade hom. Wendland gifter sig nu ändh med fickan.... Hvem har sagt det? inföll jag. Gamla fru Meyer omtalade det för mig, då jag sist var inne i staden. Wendlands hustru bar flera gånger varit inne hos henne och då alltid köpt något till det nya hushbllet, sö det har allt sin riktighet. Det är lögn alltsammans!utbröt jag, full af ängslan, intet enda ord är gant! När man, som jag, är säker på att icke mera komma upp igen, så mister man allt lusten att ljuga! menade mor, och då jag såg hur medtagen hon låg der i sin säng,