Aftonbladet – 24 januari 1874, sida 2

Det låg något bakom allt hvad han sade och när man ständigt väntar, Ru komme det, nu talar han rent ut, så blir man otå lig. Jag visste att han syftade på Wilhelm. och jag ville visa honom att jag väl förstod hans mening. Bekywmra er iste för rein skull, sade jag. Antingen blir allt godt igen eller ock förblifver jag ogift. Jag har ju min utkomst och beböfver inte falla någon till last Hvarför skulle det då inte vara bra för mig att stanna här? Mängen, som haft det mycket sämre än jag bar ändå inte gift sig. Under det vi talade hade jag slutat mina bönor, och jag reste mig genast och gick. Jag kunde iste töla hans omsorg för mig, och i synnerhet var det medlidande, han visade mig, motbjudande. Efter några dagar, kort innan han han lemnade hemmet, föråe han åter samma ämne på tapeten, och då jag fortfarande icke ville lyssna på hans ord, frägade han om mor ingenting hade sagt. Hvad skulle hon säga mig?Det som hon nyligen har hört inne i staden. Nej, svarade jag och jag vill heller ingenting höra. Det förblef dervid. Han reste och ja; teg. Oupphörligt funderade jag dock på hvad mor kunde ka hört och hvem hon hade hört det af. Fråga ville jag ej, ty då vankades genast en straffpredikan och hårda ord om Withelm igen, och hvem vill gerna höra talas illa ora den som man håller af! I hemmet hade vi nu åter lugn och frid, föräldrarna talade jemt om Ferdinand, och far gladde sig ät de andliga sånger han hade sjungit cch den ära som blifvit honom bevisad, att hafva varit bjuden på slotjet. Hen började nu sjeM tala med an dra mtenriskor om soner; mor hade knappt