Aftonbladet – 23 januari 1874, sida 2

Jag försökte tänkte mig hur det sknlle tillgå i morgon hoz3 Wendlands, på hvad sätt allt detta skulle få ett slut, om Wilhelm någonsin skulle komma tillbaka igen, och de tre åren gjorde mig också mycket orolig. Han hade visserligen sagt: på tre år händer och sker mycket, men på tre år kunde han nog också hinna glömma mig. Aldrig hade jag känt mig så nedstämd, så modlös, som den natten. Följande morgon, då vi gingo till kyrkan, smålog jag för mig sjelf vid tanken på hvilka miner alla skulle göra, när de kommo i kyrkan utan brudgummen, och jag väntade med otålighet på deras ankomst, fastän jag nog sade mig sjelf att det var orätt, och i kyrkan till på köpet. Men de kommo alldeles icke, hvarken Wendlands eller de andra; bänken förblef tom och det hördes ingenting af. Alla väntade, både den dagen och den följande, att få höra talas om förlofningen, och det väckte derför så mycket större uppseende, då på en gång ryktet spridde sig att Wilhelm hade rest. Alla menniskor undrade! men ingen visste hur det hängde ihop. Två dagar till blefvo de främmande qvar, på tredje dagen foro de, och hela byn talades inte om annat, Wendlands svägerska, som lefde då ännu, sade likväl att han hade svurit på att flickan skulle han ändå ha till svärdotter, och att han hade gjort ett heligt och oryggligt löfte att Wilhelm skulle gifva dem upprättelse för denna förödmjukelse och återvända till sin trolofvade, ty det var och förblef hon trots allt hvad som skett. Jag väntade alla dagar, att han skulle återkomma och lät fönsterluckan stå på glänt långt in på natten, medan jag stod färdig att taga emot honom. Men hela veckan förgick och icke förrän följande måndag fick