Aftonbladet – 23 januari 1874, sida 2

gifva ett så beskaffadt sedebetyg som det nu omnämnda. Det är följaktligen temligen visst, att den uti 1873 års förordning åsyt tade verkan i väsentlig mån uteblitver, så länge det ej uttryckligen medgifves kommunerna makt och myndighet antingen att helt enkelt förbjuda alla ölkrogar inom sina områden eller att i annat fall, begränsa sjelfva antalet. Att döma af de ordalag, hvaruti en del kommunalnämnder lära hafva affattat de yttranden, hvarmed de beiedsagat insända ansökningar om tillstånd att hälla ölkrog, så hafva de trott sig ega en slik myadig het, och, hvad som förtjenar att särskildt beaktas såsom ett tidens tecken, de hafva äfven allmänt begagnat detta sitt förmenta veto. Tager man nu tillika fasta på hvad som angående maltåryckernas halt yttras uti ingressen till ofta omnämnda 1873 års förordning, der det heter att maltdrycker i likhst med vin innehålla alkohol och, njutna i större mängd, kunna verka rusgifvande, så synes, med åberopande af detta officiella intyg om maltdryckernas skadlighet, tidpunkten vara gynsam för att taga steget fullt ut och ställa rättigheten att till förtäring på stället tillhandahålla allmänheten vin eller öl på ungefärligen enahanda ba: sis som utskänkningsoch minuthandelsrörelsen med bränvin, eller hufvudsakligen på följande grunder: att landsförsamling må genom kommunalstämmobeslut antirgen all deles förbjuda alla öloch vinkrogar eller ock begränsa dem till ett visst antal inom sitt område; att hvarja sådant beslut gäl ler för em period af fem är; att det i stad tillkommer magistraten att, efter stadsfullmäktiges hörande, hvarje 4:de kr bestämma det antal öloch vinkrogar, som bör iaom staden finnas; samt att för hvarje dylik försäljningsrättighet betalas till landstingets kassa en afgift, hvarb skriftliga anbud in: fordras af kommunaluämnd eller magistrat. hvarefter anbuden, då fråga är om lands kommun, öfverlomnas, åtföljda af kommunalnämndens yttrande, till konungens befallningshbafvandes pröfning, men i stad prifvas af magistraten efter stadsfullmäktiges hörande, Genom en lagstiftning i ofvan antydda riktning skulle antalet af öloch vinkrogai betydligt minskas och säkerligen inskrän kas tiil hvad verkliga bshofvet kräfde ouad: gängligen nödigt, Härjemto kunde man, :i följd af den minskade konkurrensen, uppnå ett annat, icke mindre önskvärdt mål, eller att erhålla rymliga, snygga och helsosammea lokaler i stället för de tränga, eländiga och osunda nästen, som nu utgörs, äfven istörre städer, den allmänna typen för en ölkrog Då en så vidtgående lagförändring, ät minstone uti den del, som innefattar er berkattningsfråga, icke kam på ekonomisl lagstiftningsväg af regeringen ensam ge nomföras, utan erfordrar riksdagens mad verkan, hemställes till de nu församlade folkombuden, kuruvida ej någon bland den skulle vilja behjerta den bär gjorda fram ställningen samt hos riksdagen väcka mo tion i detta för fosterlandet så vigtiga ärende