Aftonbladet – 23 januari 1874, sida 2

RP DOE ERAN Dt Bland de många andra yttringar till framAtskridande, som det gamla, nyss tilländasångna året frambragt, torde en särskild appmärksamhet böra egnas åt den nitfulla fver, hvarmed såväl landtsom stadskommuner sökt efter medel och utvägar att stäfja allt omåttligt bruk af starka drycker. Den nu började agitationen gäller icke endast eller ens företrädesvis spritdrycker, utan jemväl och i lika grad bruket af maltdrycker, åtminstone såvidt sistnämnda dryc: ker tillhandahållas å allmänna försäljningsställen eller s. k. ölkrogar. Det är först under de senaste åren, som man kommit tiil erfarenhet deraf, att ölkrogar likaväl som bränvinskrogar äro nästen, som sprida omkring sig moralisk pestsmitta i förening med fysiskt förderf. Härförut gynnades och uppmuntrades hvarje försök att allmängöra bruket af maltdrycker, enär denna dryck betraktades såsom ett oskadligt surrgoat för det rusgifvande bränvinet, som man på så sätt ville undantränga. Rättigheten att för allmänheten tillhandahålla maltdrycker till förtäring på stället blef icke heller föremål för någon den lagstiftande maktens gärskilda åtgärd förrän genom k. förordningen den 7 Dec. 1866, som utfärdades på ekonomisk lagstiftningsväg af K. M:t ensam utan riksdagens medverkan. Förenämnda k, förordning lade inga hinder emot förvärfvandet af rättigheten att hålla ölkrog, hvilken rättighet fortfarande liksom tillförene betraktades såsom grundad på principen om den allmänna näringsfriheten; men deremot stäldes detta näringsfång under en nödig polisuppsigt; en åtgärd, gom visserligen i fråga om städerna var ganska gagnelig, men som deremot, beträffande landsbygden, ej har kunnat medföra åsyftad verkan, så länge landtpolisen är så organiserad som för närvarande. Det är ocksä från landszbygden, som agitationen emot ölkrogarne ifrigast bedrifvits. En hvar landthandlande håller tillika ölkrog, hvarförutan dylika nästen ligga spridda här och der utefter de allmänna och mera trafikerade farvägarne, samt specielt i närheten af kyrkorna. Det kan icke vara nödigt och lämpar sig icke heller för omfånget af denna uppsats att ingå uti en framställning af det mångahanda förderf och den allmänna förargelse, som ölkrogarne å landsbygden åstadkomma. Ge nom kemiska undersökningar är dst utrönt, att öl innehåller alkohol i icke obetydlig mängd, ja, i sådan myckenhet, att en half butelj öl anses i afseende härk motsvara en vanlig sup bränvin, och då ölet för att tilldelas en besk smak, som skall ersätta bristen på humle, ofta är bemängdt med andra skadliga tillsatser (i England har man kommit så långt, att man tillsätter stryknin), är det både klokt, befogadt och nödigt att i tid söka hämma öifloden, innan den öfversvämmar alla rikets landsändar. Nu omförmälda förhållanden hafva icke heller undgått riksdagens uppmärksamhet och uti skrifvelse af den 22 April 1872 hemställde riksdagen till Kongl. Maj:t om inskränkning uti den ditintills medgifna rättigheten för en hvar, som egde god frejd, att få efter förutgången anmälan till förtäring på stället försälja öl, dricka, porter, kokadt kaffe, te och chokolad, Kongl Mai:ts svar ådenna riksdags hemställan finnes uttryckt i korg! föroråningen den 22 Februri 1873, som med innevarande är trädt i gällande kraft och hvarigenom, korteligen dergifvet, stadgas att för rättigheter att håla ölkrog skall tillämpas enabanda vilkor som 1866 ärs förut anmärkta förordving föreskrifver för rättigheten att försälja via till förtäring på stället. Den olikhet i vilkor, som mnyssberörda förordning uppställer för erhållandet af nu nämnda begge rättigheter, är ej särdeles vänrentlig i sjeltva saken, ehuru proceduren dervid är skiljaktig. I fråga om rättigheten att hålla allmänheten tillhanda vin tillkommer det konungens befallningshafvande att pröfva ansökningen och meddela tillstånd, hvaremot före 1873 års förordning för rättigheten att hålla ölkrog endast erfordrades en af betyg om god frejd åtföljd skriftlig anrälan hos kommunalnämndens ordförande och länsmannen eller hos magistraten. Konungens befallningshafvande har visserligen vid tillämpning af denna dess pröfningsrätt skyldighet att höra kommunalnämnden eller magistraten, innan öfver ansökningen resolveras; men dessa begge myndigheters behörighet att på frågans utgång inverka sträcker gig ej längre än att meddela yttrande öfver sökandens personliga lämplighet för rörelsens bedrifvande; och om fog ej förefinnes att framställa anmärkning i sådant afseende, så lärer väl i de flesta fall konungens befallningshafvande sakna laglig grund att afslå ansökningen. Dessutom torde ofta nog konsiderationer och andra motiver såsom fruktan för hämnd med flera andra komma att inverka på och bestämma kommnunalnämnden. då den våkallas att af