Aftonbladet – 21 januari 1874, sida 3

I andra akten återfinna vi Ester, framfö! en spegel repeterande giftscenen ur Romeo dock ännu under tvifvel om sin begåfning Midt under detta inträder Helge och förkla rar sitt missnöje öfver hennes sätt att be reda sig på sina äktenskapliga pligter, Han: kärlek vill hafva allt eller intet och kal ej nöja sig med ett deladt hjerta, men efte: hvad hän sett fruktar han att hon skall si fasthänga vid skådespelarekonsten, att hor ej kan afstå derifrån för hans skull. Este kämpar för att kunna få behålla både ho nom och sin konst, men, då hon finner sig nödsakad att uppgifva endera, beder hon ho nom snart göra henne till hans maka, di hon tror sig kunna återvinna lugn, och då hon hela lifvet igenom skall vara hans Julit och tvinga honom att blifva hennes Romeo Imellertid upptäckes att Ester gjort sig skyldig ej blott till taktlöshet och koketteri utan ock, såsom det synes, till falskhet och lögn. Helge tviflar i det längsta härpå men då ett bref från hennes förre teaterdi rektör, från förbindelserna till hvilken hor sagt sig vara fri, forårar hennes inträde : tjenstgöring, börjar äfven hans tro vackla Trots sin motvilja mot att spionera på sir egen fästmö, gifver han dock efter för mor: och systers fordringar att han inför hela fa miljen skall förhöra Ester rörande de mot henne gjorda beskyllningarna. På den förste mera likgiltiga frågan svarar hon med er lekfull uppriktighet; vid den andra, med an ledning af teaterdirektörens bref, svarar hor undvikande. att hon måste ätervända til Stockholm och sedan skall förklara allt fö! Helge; den tredje, också den temligen lik giltig, besvarar hon med en lögn. Nu äl det slut mellan henne och Helge, som :; skarpa ord förklarar henne sitt förakt. Hon faller på knä och begär hang förlåtelse, mer mötes med hårdhet, hån, ja, till och med brutalitet, ifall manbesinnarderafatt uppträdet försiggår i hela familjens närvaro. När har slutligen stämplar benne ej blott som en låg qvinna, utan ock såsom oförmögen att blifva en sann konstnär, ty hon saknar en a! förnutsättningarna derför, känslan af det ädla; då först vaknar hon till full medvetenhet af sin begåfning och sitt värde, då återfinner hon sitt eget vilsekomna jag Det är kärleken och denna stunds pröfning. som lärt henne sanningen, och, då nu Helge äfven får ögonen öppna för hennes verkliga betydelse och vill nöja sig med den kärlek, hon kan gifva honom, blott han får skydda och stödja henne, är det hon, som är glad öfver att nu hafva erhållit kraft till den uppoffringen att afstå från honom. Den in re utveckling, som hon nu genomgått, har äfven lärt henne inse sin skuld mot dem, hvilkas frid hon stört, och ödmjukhet nog att utbedja sig deras förlåtelse... Och derpå går hon ensam ut i verlden för att lefva för sin konst, med minnet af sin kärlek till skydd, stöd och tröst. Efter denna framställning af hufvudpersonens: karakter och styckets gång i sin helhet skola vi i morgon Äterkomma till några närmare betraktelser, så öfver den ena, som det andra, samt till.en granskning af de öfriga handlande personernas karakterer och af utförandet på de olika händerna.