Aftonbladet – 21 januari 1874, sida 3

nogare granska detsamma innan vi afgåtv värt slutomdöme deröfver. Ett annat skäl til uppskof med uttalandet häraf låg derjemt i vår förmodan att de för hr Elmlund oc fru Kinmanson ursprungligen bestämda ro! Jer, hvilka till följd af deras sjukdom lem nats i andra händer, skulle, så snart d tillfrisknat, till dem återställas och sålund: ett tillfälle gifvas till uppdragande af in tressanta jemförelser. Detta senare skä har emellertid förfallit, enär intet: dylik rollutbyte synes komma att ega rum, och vi gå derför nu att infria vårt löfte on en närmare grauskning af denna ovanlig intressanta inhemskt dramatiska företeelse Det är oss dervid ett nöje att få börja mec den förklaring, att förnyade äskädanden a dramat och länga spekulationer deröfver : förexing med meningsutbyten med andr: tänkande personer stärkt oss i den uppfatt ning, som vi första gången deraf erforo och genast uttalade, nemligen att i karakters teckningens skärpa står detta lilla skåde spel öfver de allra fiesta svenska originaler ty hufvudpersonen, Ester Larsson, är inger ofta sedd typ, utan en ursprunglig och : sina allra flesta drag åtminstone psykolo giekt sann, fullt individualiserad karakter. Vi kunna nu tillägga att stycket synes os: lika framstående i afseende på dramatisk teknik och konseqvent lösning af handlin gens knut. Dermed vilja vi ingalunda på stå att det är något mästerstycke eller at vi alldeles sakna hvarje anledning till an märkning deremot. De olika uppfattningar Bom gjort sig gällande med afseende såvä å dess tendens, som å sjelfva hufvudperao nen, tyda på en viss oklarhet, från hvilket vi ej fullt kunna fritaga det. Säsom redan är antydt, är Skådespelerskan ett karaktersdrama i egentlig mening der handlingen är grundad i och utveckla! sig ur hufvudpersorens inre, utan att någo! utrymme gifves åt någon slags slumpens in verkan, och der situationerna, hurn lycklig: de än stundom äro funna, dock ingen bety delse hafva i och för sig, utan blott såsom medel att belysa någon sida af hufvudper sonens karakter. En analys af denna senare gifver derför den bästa föreställning om hufvudinnehållet af stycket. Ester Larsson, den unga skådespelerskan är en flicka, som vuxit upp utan huld eller skyld. På barnhuset stod hennes vagga och der förflöt bennes första barndom. Derifrån förflyttades hon till ett härdt hus på landet, som hon en vacker dag lemnade för att vinna anställnifg vid en kringvandrande lin: dansaretrupp. Här undfägnades hon med Haåndåklappningar och stryk, härda ord och granna kläder, och denna tid räknar hon för den olyckligaste i sitt lik Vid sexton ära ålder får hon engagement vid en lands ortsteater; hon studerar med ifver och vinner äfven bifall, men då hon blifvit som mest applåderad, gråter hon, ty hon kommer under fund med att bifallet gäller hennes skönhet och kommer från dem. som förolämpa hennes värnlöshet. Hon tviflar oftå om san. ningen af sin kallelse; men Blir dock stärkt i tron derpå och kommer slutligen till Stockholin, der tidningarna hafva mycket att tala om henne. Här gör hon bekantskåp och blir förlofvad med Helge — en ung bildad man, sin mors och sina systrars ideal, med goda ehuru stränga grundsatser — ; och dra: mat börjar med hära han öfverraskar de tina genom att dagen före juolaftonen i de: ras krets införa sin fästmö, skådespelerskanr, som förut ej sett något annat hem, än det medels kulisser på teatern arrangerade. Sädana äro, må man icke glömma det, förutsättningarna för utvecklingen af denna skädesnelerskas karakter, som man envisats att uppföttå såsom en type I oc a Det är med blandade känslor, den strängt sedliga och bildade, ehuru något fördoinsfalla låndtliga familjen mottager underrättel sen om Helges förlöföing med en skådespelerska. Hennes blotta yrke tyckes genast etämmwa modern och den äldre systern mot beniig, och hennes första tppträde är inga: lunda egnadt att häfvs detta intryck. Klädd stor toilett och; vid ett-enkelt hem fullkomligt ovan, rörande sig med stora teatermangr, framkaliar hon en förvåning och tystnad, som. besvära henne, och föratt häfva dem pratar hon nästan ensam och oafbrutet om sig sjelf, sir barndom och teatern. Med en fåntasimenniskas lätthet att gifva vika för olika intryck: öfvergår bon rån sentimentalitet till uppsluppen glädje, rör det ena brottet efter det andra mot den voda tonen och först och sist-— koketterar. Familjens raanliga medlemmar, från den välvillige men skäligen obetydlige fadern och len äldre dotterns fästman till de små gosarne, dela alla Helges beundran för henne. Den yngre dettern, Agda, en liflig och fanasirik sextonåring, betraktar henne med örtjusning och Vill söka likna henne, under let deremot moåren, hvilken ett ögonblick ntogs af Esters hastigt öfvergående känsloplihet, snart. betraktar henne med samma misstroende, som ej ett ögonblick lemnat Elin, den äldre förlötvade dottern. När Ester lemrar sällskapet, äro meningarna om renne mycket delade, och man finner att ett nytt element kommit in i familjen, störande dess förra idylliska ro. Äfven äskålaren har svårt att reda sitt intryck af wennes första uppträdande, men kommer till törre klarhet om henne genom den följande lialegen mellan hernne och Helge, då hon, fter att hafva upprört honom genom nya aktlösheter, slutligen gifver honom en fall. tändig inblick i sitt innersta väsen. Det r ett förvirradt inre, som här öppnar sig ör honom. De många olika fantasigestaler, som fylla henne, ha kommit henne att app bort sig sjelf och, ehuru hon;inläger hela sin själ i hvarje: bild hon danar, et hon dock ej hvilken: af dem är hennes anna jag. I sin kärlek hoppas hon dock afva funnit an hasgtämd hällnankt sam aka