Aftonbladet – 21 januari 1874, sida 2

serlagda Bpllidas Kolvml tCIOKITalCH Uk alle lelar af verlden! Lasker: Det har händt flere gånger, att mn minister midt under debatten begärt o7let för att framställa ett lagförslag. I sjelfva verket förtjenar det våra högsta lof: ord, att konseljpregidenten icke låter en imme förgå, innan han tillbakavisat de skandalösa smädelser, som hittills endast varit synliga i en broschyr, men som nu af sn deputerad framdragits i parlamentet. Mallinckrodt; Den föregående talaren framvåller, att konseljpresidenten icke låter en imme förgå utan att ha tillbakavisat för, och likväl har han låtit flere månader örgå utan att svara ett ord derpå. Det synes mig vara en kränkaing af arbetsordvingen, när man afbryter specialdiskussio en och på godtyckligt sätt bringar helt anira saker å bane. Om jag ville svara på konseljpresidentens yttrande, mlste jag sätta nig öfver arbetsordningen — (Efter någon iokussion om arbetsordningen, i hvilken kså den nye ordföranden Bennigsen deltog, det han mot Gerlach yrkade, att ministern var underkastad kammarens arbetsordning nmärkte Mallinckrodt, att om Bismarck betecknade det, som stod i den italienska broichyren, såsom osanning, mäste han rikta örebråelsen för lögnaktighet mot den itali ;nsko konseljpresidenten, general Lamarmora.) : Bismarck: Den föregående talaren tyckes vilja draga sig ar affären, så snart skoit inien blifver obehaglig, genom att adressera förebråelsen till en persom, som hvarken är ministerpresident eller general, utan sn simpel privatman, som på otillåtet sött her offentliggjort dokument, som kommit till hans kännedom under haus förra embetsställuing. Att den föregående talaren föredrager en fiendes vitnesbörd framför mitt, förundrar mig ej. Lamwarmora är geaom sitt hela förhållande och sin politik en fiende och jag kunde om hans politik skrifva helt olika och vida obehagligare böcker än han öfver min politik, om det icke vore mig emot att draga in andra makter i denna sak. Hr Mallinckrodt säger, att han trott på dokumentets äkthet, Ja, mine herrar, om jag ville offentligen yttra mig om allt hvad jag tror om åtskilliga personer (munterhet), skulle jag lätt komma i en kinkig ställnirg. Jag anser mig i emellertid oberättigad dertill, i sycnerhet i en officiel ställ ning och från en officiel plats, förrän jag noggrannt undersökt, om det, som jag imnar anföra, är sanning. Den ärade talaren tror sig ega ett slags rätt att tro på saken, derför avt det förgick flere mkånader, innan man gendref den af en privat map offentliggjorda samlingen sf orättmätigt förvärfvade dokument, det är subjektiva dokumest; ty det är ju dock blott ensidiga berättelser af evskilda personer, som dernti meddelat det intryck, de mottagit at förtroliga underhandlingar. Ja, mine herrar om jag skulle inlåta mig på att gendrifva allt det, som i tryck blifvit sagdt emot mig. ja blott det, som blifvit tryckt mot mig i den anda, som här representeras af ceater partiet, så skulle ingen preasbyrå och jagen Welffond vara tillräckliga. Man skuil behöfva inrätta en särskild minister, blott för att få alltsammans läst. Och jag gör mig en ära deraf! Jag har haft den äran att skaffa mig många fiender genom det politiska lif, jag fört under den europeiska politikens olika faser, städse med bestämdt handbafvande af min konungs och mitt lands intresse. Gå — för att börja red Gas cogne — från Garonne till Weichsel, från Bält till Tiber, sök i vårt eget land vid Oders och Rheins stränder — och I skolen finna, att jag i detta ögonblick helt säkert är den man, som hatas mest, och, hvad jag är stolt öfver, djupast. Dst är mig en sann glädja att ge den föregående talaren med en nickning gifva mig rätt häruti. och att hans rättrådighetskänsla gör mig detta medgifvande. (Munsterhet.) Och till och med om jag skulle läsa allt det som man skrif ver mot mig i Frankrike, Italien, Polen och på många andra ställen, bar jag dock vant mig vid ett ganska stolt förakt mot dessa utgjutelser, och herrarne äro på god väg att ytterligare utvidsza det område, hvaron: detta gäller. Hittills har jag dock städse ansett det för min pligt att vara redo att upptaga en debatt om de angrepp, som på ett så framträdande sätt blifvit riktade mot mig af en af landets representanter. Mallinckrodt: Det är ej min vana att draga mig bort från skotilinien, såsom ministerpresidenten säger. Han kunda ha glort saken kort genom att upplysa osa om hvad doifrågavarande dotumentea inpohålla Hans poetiska bänvisnizgar till Tiberz och Garonneflodens stränder Påminner wig om Trubaduresaeg tiäsklder. (Stor munterhet.) Den omtalade brocchyrenma författere bari hvarje fall varit minieterprosident ock general, och var sålunda i den ställning att kunna förskaffa sig antentiska dokument. Det skulle vara särdeles intressant att få veta, hur mycket sanöt de innehålla. Om proris denten menar, att landets ära ligger honom mer om hbjertat än mig, kan jag alls icke medgifva det. Hfter min bsigt tryggas landets ära just derigenom att repregentationen ställer regeringen till ansvar för det, som har utseende af en ohederlig handling, Derigenom betryggas äran bättre än genom att beslöja begångna misstag. (Bifall från centern.) oe Bismarck: Jag måste tillstå, att den föregåeade talaren åter beglivit sig in i den skottlinio jag öppnat mot Lamarmora. För ofrigt vill jag icke försöka att öfverbevisa honom, ty det skulle vara onyttigt. Vill han förebrå mig något, måste han anföra fakta och afstå från apokryåska dökument. Jag frågar: Mar jag afträdt något som helat? Genom att hfl till och med det minsta di. strikt, en by, skulle jag kunnat erhälla de ofantligaste resultat gentemot Mapoglenz, Men jag finner icke, att talarstolen här är rätta själiet att försvars Ynig mot dylika förebråelsor, fv hylika jag saknar RE larventå: iskt. uttryck. Preasen skall nog gifva saken sitt räta namn. (Bifall från vensjerg.) — Härmel slöt denna parlamentariska tve kamp mellan Mallinckrodt och Bismarck, sedan dena förstnämnde ända till slutet protesterat emot, att beteckasade de af La;