Aftonbladet – 20 januari 1874, sida 3

ifrån. Riksdagen har visserligen framstående personligheter från äfven andra land: skap, hvilka kunna hålla kamrarne i vaket tillstånd, t. ex. en lavdshöfding grefve Sparre, en landshöfding Treffenberg, en landshöfding Asker, hvilken sisträmnde, vid de fä tillfällen han eger att uttrycka sig, fortfarande visar sig possedera frasen, en grefve Carl Göran Detlof Mörner, en komminister Törnfeit och ännu några andra — men hvad äro alla dessa mot representanterne från det landskap, som ligger närmare det egentliga Europa? Det är i Skåne man måste söka svenska folkets framtid. Så längt haan man kanske i den förflutna veckan, men ej heller mycket längre. Innan man gick för att höra trontal och talmanstal, skaffade man sig så mycken ledighet, att man gick och hörde på Andreas Isachsen, hvilken läste upp Henrik Wergelands dikt Den engelske Lods på ett sådant sätt, att man trodde sig hafva både lotsen och dennes hela slägt framför sig. De äro dock ett märkligt folk, desse våra bröder på andra sidan fjelleto, Ett folk, som packat sill i tusen är, sade en gång en svensk skämtare, men den sillpackvingen har icke hindrat dem från att frambringa ett stort antal utmärkta personligheter. Vetenskapemän, skalder, bildande konstnärer, musiker af stort värde, och slutligen komma de väl äfven med skådeapelere. En sådan uppläsare, som Andreas Isachsen, torde man få söka efter i det öfriga Europa. Det är icke Björnstjerne Björnsons eld, men det är desto finare i vissa delar, och ingen af dessa två behöfva frukta att besegras af den andre.