Aftonbladet – 20 januari 1874, sida 3

j Den fTorflutna veckan Tförde till oas våra gamla vänner riksdags männen, och nu hafva vi väl alla trehundra Itjugutvå här, det vill säga så snart vi Stock holmare fått komplettera vär riksdagsbänk IDe flesta äro ganska bekanta för bufvud Istaden och se ungefär likadana ut, som nä! vi senast skildes från dem. En och annar Ihar kanske, tack vare det feta året, för I skaffat sig en större vältalighet — eloquentic corporis förstäs — men i allmänhet märket föga skilnad på förr och nu. Några se til Toch med ut som skulle de ännu lefva i de gamla ståndsriksdagarnes år och som hade Itiden alldeles stått stilla för dem, hvilket naturligtvis visar att de bära sina år med T heder. ANF är dock ieke som förr. Hvart hafva alla gämla ceremonier tagit vägen? Då som älska det uppbyggliga i förenivg med def glänsande beklaga att-ståndsriksdagarnet vackra utblåsning. ef mer finnes till, snart ej eng i minnet. : En härold till häst är er myth, som ingen tror på. Det går sanner ligen icke an nu mer att en kunglig sck ter söker underhålla sin dam i fransäsen med en berättelse om sista gången, då han tjenstgjorde som ridande härold, ty om hon också hört talas om riksdagsutblåsningar. har berättelsen förefallit hense så föräldrad. stt hon skulle tro sin kavaljer vara något slags Metusala, och det är ingalunda för. delaktigt. Fröken har nemligen lärt sig i skolan att denne Metusala blef 969 år, och dessa år behöfva vi icke föreställa oss hafva varit kortare, än våra nuvarande år, står det tydligen i f. d. sewinariiföreståndaren C. F. Petterssors bibliska historia, tionde upplagan, tryckt i Falun 1873 samt vid un dervisningen begagnad, äfven vid elementarläroverket för gossar här i bufvudstaden. Det är en ganska anmärkningsvärd lärobok, hvilken torde förtjena att något närmare omtalas, men icke för tillfället, under det vi äro i farten att beklaga riksdagsutbläsningarnes upphörande och det förminskade intresse, som derigenom därabbar de härolder af konungens kansli, hvilkas dagliga, mycket ansvarsfulla, men möjligtvis något enformiga tjenstgöring i departementen nu ej längre lifvas af en liten kostymridt. Truppen hear sutit af, men kostymen finnes lyckligtvis qvar, åtmingtone i det väsentliga, och begagnas nu till fots vid de tillfällen, då den vid riksdags öppnande förut vanliga processionen från kongl. slottet till Storkyrkan och, efter slutad gudstjenst, derifrån tillbaka till kongl, slottet e skall ega rum, som kungörelsen vid hvarje riksdags öppnande ännu innehåller. Det var ganska länge sedan någon procession från slottet till Storkyrkan vid riksdags öppnande egde rum, men hvarje sång nyss före den högtidliga dagen måste tillkännagifvsndet ånyo upprepas, ty i annat fall kunde man förlora tråden i slentrianens gamla härfva, och det blefve naturligtvis ett förskräckligt spektakel. I samma kungörelse upprepas också nu mer från rikadag till riksdag, att de som det åstunda få med Nådigt tillståndikyrkan bibehålla sina öfverplagg, d. v, 8. om möjligt undvika att förkyla sig, något som somliga i sin obegripliga enfald tycka kunna falla af sig sjelt utan allt nådigt tillstånd; Men hvad skulle verlden taga vägen om icke allting tydligt förklarades i sådana riksvigtiga hofceremoniel? Jo, vi blefve naturligtvis tölpaktiga demokrater hela sällskapet, utan förmåga att skicka oss. Vi skulle kanske gå så långt i vårt oförstånd, att vi fatte våra ordensband, i fall vi äro Carl-den-trettondes-riddare, under i st, f., så: som nu uttryckligt föreskrifvos, utanpå våra uniformer, och vi skulle mfhända till och med glömma att taga vära ordenskedjor på oss, hvilket, som hvårje loyal undersäte ovilkorligen måste inse, ej kunde leda till annat än den mest beklagansvärda slapphet i åsigter och samhällets shart derpå inträffande upplösning, Att frantimren nyttja hofdrägt med släp är också särdeles vigtigt och torde uti icke oväsentlig män hbidraga till den upphöjda ordving, töm bör vara rådande wnder hvarje lagstiftningsperiod, hvarför tillkännagifvandet derom har sin fullt berättigade plats i kungörelsen om riksdagens öppnande. Med släp — deratij ligger det just. Hvart skulle det bära af med hela statsregleringen, om ej fruntimmernas släp först ech främet vore reglerade? Allt är dock icke som förr, sade vi. Om viockså ännu kunna fröida oss åt slöpet, härolderne till fots, konungakronan med åtföljande mantel och för öfrigt ett och annat af den gamla goda tidens ceremoniel, så hafva vi dock förlorat statsmivistrarres mantlar och den vackra handkyssningen, Det påstås, att det är tidningarna, gom ätit nt det der, men man gör tidningarna då ännu en gång orätt. Vi tidningsskrifvare önska något högre än att allt må vara så grannt som möjligt, ty då kunna vi deröfver lemna lysande beskrifningar, hvilket är i våra 1ägares smak. Huru ofta hafva vinu tillfälle att skildra några pompösa upptåg? Det enda som erinrar något om gamla tiders ståt är kanske magistratapredikan i Stockholm, ty då magistraten träder ut på råd stutrappan för att ordua sig till procession, går ännu stadsvakten i gevär. Huru ofta sker väl något dylikt i vår prosaiska tid? Den förflutna veckan kunds ej gifva särdeles tillförlitlig föreställning om riksdagens fysionomi, men såsom ganska karakteristiskt berättas, att en riksdagsman, som icke tills hör landtmannspartiet, vid sitt första sam. manträffande med en af detia partis mest framstående medlemmar utropat: Nå, se god dag käre-—? Det var roligt att träffas igen. Den här gången skola vi väl få en lugp, riksdag. Åhå, svarade han af landtmannapartiet, ;tror ni er kunna lita på det, så bedrar nil: er och har gjort upp räkningen utan värden. ! Den välvillige optimisten lär hafva sett!i något öfverraskad ut vid det oväntade svaret, Han hadekanske icke tagit i beräkning! en och annan fråga af mycket skånsk natur, I men det är den skånska uaturen, som utgör: riksdagens lifselöment. Hvadskåningon vill, e let vill Gul natorligtvis också, och det tjetar icke till något att pruta emot, I fordna l