Aftonbladet – 20 januari 1874, sida 2

och egodelar, och att den fattigaste, som bade goda kunskaper, var mera värd än den rikaste, som visste intet. Ferdinand hade han alltid tyckt om, sade han, och när han kom tillbaka, så skulle han blifva räst hbjertligt välkommen i prestgården. Far såg belt förnöjd ut, emålog för sig sjelf på hemvägen, och då han berättade hvad herr pastorn bads sagt. kuvde han icke afhålla sis från att anmärka hur Wendiand hade varit mörk i hågen och se ut som ett bskväder. Hvar och en visste också att ban icke kunde tåla om vägon i bya blef honom föredragen på ett eller anuat ätt, och att Ferdisand blef så berömd och bjuden att komma till prestgärdenr, det var mer än nog för att förarga honom, Jeag skulle inte undra på om vi hade honom här i morgon, sade far, om han då inte kommer och förebrår mig att hans Wilhelm inte har fått lära sig nog mycket, och det fastän han inte fort nog kunde få gossen från skolan och till laudtbruksgöromålen, ehuru ban visserligen inte behöfde hans biträde. Vi trodde knappt våra ögon, då Wendland mycket riktigt följande dagen kom och lätsade som om han ämnade gå förbi, men Bedan stannade vid mullbärsträden utan ett vilja se ät far, som stod der bredvid. Han vände ögonen från det ena trädet till det andra, men rörde sig inte ur fläcken, till dess far helsade bonom god dag. God dag! svarade Wendland, hör på, herr Miland, växer det der skräpet, som ni gör er så mycket besvär med? Ja, visst växer det, jag har ju redan sex stycken träd och tjuga unga telningar från tre till sju fot. Men det inbringar ju ingenting? Ah, inte just så mycket,