Aftonbladet – 17 januari 1874, sida 2

vore min mor. På ärliga vägar kunde hon ej ha förtjent allt som hon på sista tiden hade visat sig hafva, och på slottet hade hon ju nu varit hvar, eviga dag, och vore hon, krögerskan, i nådig fruns ställe, så visste hon nog hvad hon skulle göra. Herrskapets kusk, som jemt hängde der inne på krogen, han spetsade örenen och skyndade hem att berätta hvad han hört, då hela tjenstepersonalen instämde och på stod med en mun att mor, och ingen an nan än mor, var den som hade stulit silfverskedarne. Hade det genast kommit inför herrskapets öron, så hade de nog ej tillåtit att ett så dant tal vann gehör; men de visste om intet, utan inspektoren och hushållerskan skickade på egen hand efter polisen, och utan att någon menniska hade sagt ett ord derom ät mor, kom plötsligt inspektoren med vaktknektarne. Mor måste låsa upp sin kista, der vände de upp och ned på allt hvad som fanns, och fastän de naturligtvis ej kunde få rätt på skedarne, så funno de dock nära tretio thaler i silfvermynt, och icke blott polisbetjenten och inspektoren sade, att dessa penningar måste vara stulna, utan äfven arbetsfolket, hos hvilka vi bodde, instämde i detta tal, ty de visste, att mor ännu i höstas ofta var i bekymmer för ett par groschen. Förgäfves bedyrade mor och svor på att hon var oskyldig, förgäfves försäkrade hon, att hon rådde om icke blott dessa utan ännu mycket mera penningar, att hon hade vunnit femtusen thaler på lotteriet, och att Meyer kunde intygade sanningen af hennes ord, ja, hon hade ju också lottsedeln! Men fängslan och förskräckelsen kunde hon ej få rätt på den, ty alla hennes saker voro