Aftonbladet – 17 januari 1874, sida 2

Vid franska nationalförsamlingens möte len 12 dennes, då med upprifvande af ett vt församlingen redan fattadt beslut, lagörslaget om mairernes utnämnande sattes 0å dagordäningen för följande dag, föreföll följande diskussion: Presidenten Buffet: Hr de Keräreil m. fl. snska interpellera ministåren angående de grunder, som ha bestämt densamma att invifva sin afsedsansökan och begära att lenna interpellation genast måtte diskute-. ras. Kammaren förklarar sig nöjd härmed. Hr de Eerdrel: Sedan omröstningen den 19 November kan det lyckligtvis icke mera vara fråga om någor regeringskris, men äfven ministerkriser verka störande nog på statsärenderas gång. De måste derför efter bästa förmåga undvikas, och för detta ändamål måste både kammaren och ministeren göra hvad de kunna. Ministeren har varit alltför ömtålig. Om den kastar en blick på dessa bänkar, skall den snart öfvertyga sig om, att dessa nu äro lika tätt besatta, som de voro glest besatta i torsdags. Denna dag har ministeren majoritet, och den har icke haft majoriteten emot sig. Vi önska derför veta, hvad gom kunde förmå ministeren att ingifva sin afskedsansökan. Konseljpresidenten, hertig de Broglie: Förliden vecka har första gången sedan ätta månader oenighet egt rum mellan denna församling och den minister, hvilkene ledning republikens president anförtrott Ät mig. Denna händelse kunde icke undgå att sätta den allmänna meningen i rörelse, Regeringens hela styrka har hittills bestått dernti att hon egde presidentens och nmatiofalförsamlingens förtrognde, Om iag yrkade på skyndsam bohandling at lagförslaget angående malrerne, 8å skedde detta i den djupa öfvertygelsen, att den nuvarande kommunala regimen icke kan fortfara utan allvarsam fara för landets administration och att en öfvergångsåtgärd är oafvislig. Men om en minister i kablnettets namn afgifver en sådan förklaring och församlingen icke godkänner henne, så är det ministerens pligt att nedlägga regeringsbördan. Presidenten Buffet: Hrr Benoist-24 Aty, Loysel, Plichon m. fl. tillsammans tio deputerade, hvilka just nu blifvit valda till presidenter i sina by rer, föreslå följande dagordning: Nationalförsamlingen, som förklarar, att regeringen icke förlorat hennes förtroende, öfvergår till dagordningen. Hr Raoul Duval: Ionan vi votera denna dagordning, måste vi fråga oss sjelfva, om icke kriser, sådana som denna, lätt kunna återkomma, Vi skola först då vara skyddade derför, när vi icke mera i spetsen för regeringen se män, som tillika äro ledare för vissa politiska partier. Presidentskapet va sju år måste blifva en san ning, d, v. s. ministrarne måste regera iden Siver alla partier stående marskalkens namn och icke i ett särskildt partis namn och intresse, detta må nu vara orleanistiskt, legitimistiskt eller republikanskt. I sistnämnda fall skola alltså de andra partierna känna sig hotade och förena sig mot det herrskande partiet, hvarvid landet icke kan komma till lugn. När man en gång varit chef för ett parti, kan man äfven vid statsrodret icke frigöra sig från partiandan. Endast af detta skäl hysa äfven sö många deputerade betänkligheter mot att anförtro utnämnandet af mairer åt en minister, som förut stått i spetsen för ett parti. På dessa bänkar finnas tillräckligt många män med admini strativ duglighet, hvilka ha hållit sig på afstånd från allt partiväsende. Må mar skalk Mac Mahon välja sina ministrar bland dem, och ett sådant kabinett skall öfverallt finna förtroende, ty ingen skall tvifla på att det verkligen vill tjena endast landet och sjuårspresidentskapet. I denna anda föreslär jag följande dagordning: Nationalförsamlingen öfvergår till dagordningen med den önskan, att den höga auktoritet, — —00